lördag 30 mars 2013

The Night Strangler (1973)




Kolchak är tillbaka och denna gång har resan tagit honom till Seattle. Efter det att han blivit bortkörd från Las Vegas av det korrupta rättsväsendet söker reportern nu nytt jobb på någon av stadens alla tidningar. Kolchak stöter på sin gamla chef Tony Vincenzo som med en viss tvekan fixar ett jobb åt honom på The Daily Chronicle. Innan han ens hunnit bli varm i kläderna blir han tilldelad en rykande het story. Någon stryper unga kvinnor på Seattles mörka bakgator, det är en hänsynslös seriemördare som är i farten. Kvinnorna är inte bara strypta utan deras nackar är krossade och ett nålstick i deras bakhuvuden är den gemensamma nämnaren. Det är inte första gången som denna typ av mord inträffar. Efter lite detektivarbete inser Kolchak att historien tar sin början i slutet av artonhundratalet och att vart tjugoförsta år mördas sex kvinnor under identiska omständigheter. Klockan tickar…

”So far, the murder was a one-way street to nowhere.”

Succén för The Night Stalker var ett faktum och redan nästa år kom dess uppföljare, The Night Strangler. Dan Curtin som förra gången nöjde sig med att vara producent har denna gång även satt sig i regissörsstolen. Richard Matheson står för filmens historia som bär många likheter med föregångaren. Många scener känns igen från The Night Stalker och historien är snarlik i sitt utförande men då Kolchak halvvägs in i filmen säger: ”It’s like some kind of recurring nightmare. It’s all happened to me before.” känns det inte som en efterapning utan detta är helt enkelt Kolchaks vardag och det är en förbannat underhållande sådan.

”The maniac had the strength of ten men and the face of a corpse, cheekbones protruding through the flesh.”

The Night Strangler drar igång med dunder och brak och precis som i det första kapitlet används Kolchaks berättarröst som historiens drivande faktor. Det är en perfekt kombination mellan den torra humorn och den härligt isande spänningen. Kolchak är om möjligt ännu mer illa omtyckt av alla i hans omgivning i uppföljaren och han är en vagel i ögat på alla som han kommer i kontakt med. Han är självgodheten personifierad och kemin mellan honom och Vincenzo är strålande, särskilt under deras möten på tu man hand då skrikande ordsalvor avlöser varandra. Darren McGavin (han är skrämmande lik Johnny Cash i vissa vinklar) har vuxit in i rollen ordentligt nu och det märks att han tycker om sin karaktär Kolchak. Även denna gång håller filmen ett högt tempo och vi behöver inte vänta länge innan det börjar hända grejer. Det är ett härligt hopkok av hårdkokt deckare, humor, skräck och alkemi, med en sakta ruttnande hundrafyrtiofyraåring som centerfigur. Då The Night Strangler är en tv-produktion från sjuttiotalet förekommer det inte en droppe blod men med en atmosfär som denna behövs det inte för att få mig att mysa av välbehag. Musiken är underbar där blåsinstrument, fioler och pianon avlöser varandra, det skiftar stämningsläge från funky till läbbigt. Ibland osar det till och med av filmmusiken från Friday the 13th och det är ganska uppenbart att tonerna under Kolchaks äventyr har inspirerat Harry Manfredini. Slutklämmen är av nästan samma kaliber som den i The Night Stalker, denna gång utspelas den i en spöklik skräckkabinett i en källare på ett sjukhus. The Night Strangler är minst lika underhållande som The Night Stalker och direkt efter det att eftertexterna rullat färdigt beställde jag mig ett exemplar av den kompletta samlingen av tv-serien. Jag kan inte få nog av den självgoda reportern Kolchaks möten med det övernaturliga!

Hittade inte trailern, här är filmen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar