The Dorm That Dripped Blood (1982)

Det nalkas jullov för studenterna på Dayton Hall och det är dags att flytta ut och gå vidare. Den sjuttiofem år gamla byggnaden som ungdomarna sedan några år tillbaka har kallat hem ska byggas om till lägenheter och några vänliga själar hjälps åt att städa de nu öde lokalerna under de kommande två veckorna. De hade dock inte räknat med att en blodtörstig psykopat lurar i de dunkla omgivningarna…

”Please, help me get you out of here.”

The Dorm That Dripped Blood är en slasherfilm jag aldrig sett tidigare men den läckra titeln har jag stött på flera gånger genom åren. Filmen har tilldelats flera titlar där Pranks och Death Dorm förmodligen är de vanligaste bidragen men det var inte förrän Synapse Films för några år sedan släppte den som filmen äntligen fick ett rättvist släpp. Nu får publiken för första gången se regissörernas egen version av filmen där fler scener är inkluderade och våldsdåden är längre och mer utstuderade. Med andra ord så är Synapse Films version den du ska se om du bestämmer dig för att inhandla ett exemplar.

”It’s alright, it’s all over. No one’s gonna hurt you.”

The Dorm That Dripped Blood är inte en standardslasher med dumma ungdomar i huvudrollerna som knullar, knarkar, super och beter sig allmänt illa utan denna gång blir vi introducerade för ett gäng yngre vuxna som på sin fritid varken gör bu eller bä. Karaktärerna är trista, vanliga människor som gör vanliga och trista saker, inga flippade ytterligheter här inte. The Dorm That Dripped Blood känns lite mer “vuxen” om man nu kan kalla en slasherfilm för det. Det är både på gott och ont. Det händer inte särskilt mycket och våra huvudrollsinnehavare lullar mest runt och gör tråkiga saker. Inte mycket fokus verkar gå till själva städandet av lokalerna de ska rensa ut utan de drar mest benen efter sig, till en början helt ovetande om att en galen mördare tar livet av deras vänner i en rasande fart. För ovanlighetens skull så är första halvan bättre än den sista. Det är precis lagom intervall mellan morden som på sina ställen är riktigt brutala sådana som begås med elaka tillhyggen som spikklubbor och borrar i högsta hugg. Filmen är grå och dyster till utseendet och det färgglada åttiotalet har ännu inte fått fäste i filmvärlden. Musiken är ett potpurri av allt som är bra inom skräckfilmen och den högljudda varianten av duschmusiken i Psycho varenda gång ett mord begås är riktigt stämningshöjande. The Dorm That Dripped Blood avslutas i en alldeles för lång och utdragen upplösning (även fast slutslutet är smått fantastiskt) och jag kom på mig vid flera tillfällen av att tappa fokus. Det är ingen superrulle men de lama karaktärerna och den knappt existerande handlingen kompenseras av en rad riktigt effektiva dödsscener. The Dorm That Dripped Blood tillhör inte de bästa exemplaren inom slasherfilmsgenren och man kan både ha och mista den men för samlare av genren är den väl värd att inkludera i sin filmsamling.