tisdag 3 juni 2014

The Blob (1988)




Någonting från en annan planet landar i utkanten av en liten sömnig amerikansk småstad. De oförberedda invånarna blir ställda mot en obeskrivlig fasa, en fara från skyn. En geléliknande massa växer sig allt större och slukar allt som kommer i dess väg…

”The sky. It fell from the sky.”

Första gången jag såg The Blob (eller Bortom Alla Lagar som är den besynnerliga svenska titeln) kan jag inte ha varit mer än tio år gammal. Jag bad en kompis som hade TV1000 att banda den till mig i smyg och jag var livrädd i veckor efter att jag hade sett den. Även fast jag plågades av mardrömmar kunde jag inte hålla mig borta från filmen och jag tittade på den tills vhs-bandet inte pallade mer och gick sönder. Det är en av de skräckfilmer som jag har starkast minne av från när jag var yngre och när jag nu såg den igen insåg jag hur många scener som än idag finns inpräntade i mitt huvud.

”Our little experiment virus seems to have grown up into a plasmic lifeform that hunts its prey. A predator. It’s fantastic.”

Det är precis såhär en bra remake ska se ut! Jag gillar originalet men nyinspelningen är bättre, mycket bättre! I originalet var geléklumpen från yttre rymden en charmig skapelse, här är den illsint som satan och skonar ingen, inte ens småglin. Visst är det en nyinspelning men filmen känns som en enda lång hyllning till femtiotalets sci-fi och monsterfilmer, i åttiotalstappning. The Blob har ett riktigt kul persongalleri. Vi får lära känna allt från kåta ungdomar och lokala galenpannor till stadens alldeles egna skinnjackebärande tuffing som åker båge, röker cigg och dricker öl (spelad av Kevin Dillon i fruktansvärd hockeyfrilla). Även fast karaktärerna är schablonartade så är de förvånansvärt sympatiska och situationerna som de hamnar i (som oftast involverar geléklumpen) är grymt underhållande. Det fanns en tid då jag tyckte att Erika Eleniak var det hetaste i ett par skor. Hon sprang på stränderna i en röd baddräkt i Baywatch och några år senare dök hon upp topless i en födelsedagstårta i Steven Seagal-rafflet Under Siege men i The Blob medverkar hon i en av sina absolut bästa scener. Det finns många fantastiska sekvenser i The Blob och varenda gång som geléklumpen dyker upp gör den ondskefulla livsformen bättre ifrån sig än någon annan i filmen. Då menar jag inte att någon av skådespelarna är kassa, tvärtom så gör de flesta väldigt bra ifrån sig för att vara en film som denna men det är ändå geléklumpen som är den enda anledningen till att man vill se The Blob. Specialeffekterna är lysande och på sina ställen är det en riktigt våldsam och gorefylld skapelse, här har det verkligen inte sparats på krutet. Det är fullt blås mest hela tiden och The Blob är en riktigt händelserik rackare och underhållande som bara den. The Blob nämns alldeles för sällan i skräckfilmssammanhang, den borde finnas på samtliga listor över åttiotalets bästa skräckfilmer och tidernas bästa nyinspelningar! Jag älskar The Blob, lika mycket då som nu. Varför kom det aldrig en uppföljare?!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar