Superstition (1982)

Huset på Mill Road, det så kallade Sharack-huset, tillhör kyrkan men det har sedan länge förfallit och blivit ett tillhåll för kåta ungdomar. Mystiska dödsfall avlöser varandra och när kommunen hotar med att ta över marken bestämmer sig stadens nya präst David för att rusta upp villan tillsammans med fader Henry. Trots husets våldsamma historia som aldrig verkar få ett slut flyttar prästfamiljen Leahy in men det dröjer inte länge innan helvetet brakar lös. Lokalpolisen och David vakar över huset men det vilar en förbannelse över ägorna, en förbannelse som föddes för nästan tre hundra år sedan när häxan Elondra dömdes till döden genom dränkning.

”You may have doomed us all churchman.”

Jag har inte sett Superstition sedan någon gång under nittiotalet då jag såg den på klippt VHS. Då älskade jag den och det var en av mina favoritfilmer under tonåren. Det är en av de filmer jag velat se om mest på dvd och jag har varit på jakt efter den under flera år. Till slut hittade jag den begagnad på Kvarnvideo i Malmö och även fast jag hade lovat att se den tillsammans med min sambo kunde jag inte hålla mig utan tryckte på play någon gång vid spöktimmen när sambon sedan länge hade somnat.

”Shut your bitchy mouth!”

Med undantag för den smått fantastiska inledningen var det inte mycket av filmen som jag kom ihåg. Superstition är påtagligt inspirerad av The Amityville Horror och en rad satanistrullar från sjuttio- och åttiotalet med det är ingenting negativt då detta är rent genreguld och Superstition är mycket bättre än den ganska trista historien om huset som gud glömde. Regissören James W. Roberson har inte sparat på krutet när det kommer till brutala våldsdåd, filmen fullkomligen badar i uppfinningsrika och detaljerade dödsfall. Mikrovågssekvensen och när prästen förolyckas av en ilsken sågklinga är bara några av de många ställena i filmen då jag ville resa mig upp i soffan och jubla. Folk dör som flugor och det är tack vare detta som man har överseende med filmens tunna historia. Superstition är fullproppad med outvecklade karaktärer som oftast bara fyller en enda funktion – att bli brutalt mördade av den ondskefulla häxan som nöjer sig med att för det mesta bara visa sin oproportionellt stora hand. Utspelningsplatsen är inte särskilt varierad och tidsrymden (när själva historien drar igång) verkar bara sträcka sig under en enda dag men det skiter man fullständigt i då det är fullt blås mest hela tiden. Folk trillar av pinnen i en rasande fart och häxan skonar ingen, inte ens småpojkar. Detta gör att historien i all sin enkelhet fungerar alldeles utmärkt. Tillbakablickarna från sommaren 1692 då häxan dömdes till döden är grymt snygga och jag skulle gärna ha sett mer av den varan i filmen. Superstition känns väldigt mycket som en italiensk skapelse och det skulle mycket väl ha kunnat vara en film som Lucio Fulci regisserat under samma årtionde. Till och med musiken ekar många gånger Italien och det märks att kompositören David Gibney lyssnat flera gånger på Goblins gamla soundtracks. Nu är inte Superstition lika otäck som jag tyckte när jag var mindre men den är otroligt underhållande och det är en bortglömd skräckfilmsklassiker som borde få mer uppmärksamhet. Skulle du stöta på den på loppmarknaden eller bland begagnatfilmerna så lägg vantarna på den illa kvickt innan någon annan hinner före. Varmt rekommenderad!