Species II (1998)

Astronauten Patrick (som är senator Ross son) landar tillsammans med sina två medresenärer efter 182 dagar, 11 timmar, 53 minuter och 37 sekunder på Mars. Under hemfärden förlorar jorden kontakt med dem och någonting händer på rymdfärjan, någonting som förändrar dem, särskilt Patrick. När han kommer hem har han en okontrollerad sexlust och alla kvinnor han kommer i kontakt med dör bestialiskt efter att de blivit befruktade med Patricks livsfarliga säd. Doktor Laura Baker och tuffingen Press Lenox vet redan vad det handlar om och känner igen scenariot. Motvilligt slår de sina kloka huvuden samman för att en gång för alla stoppa hotet mot mänskligheten.

”I told them not to go!”

Vackra men dödliga Natasha Henstridge är tillbaka igen, inte som Sil utan som klonen Eve. Denna gång skapad för att kunna bekämpa en möjlig invasion av kåta utomjordingar men när det kommer till män har Eve fått sin föregångares gener. Så fort hon känner närheten av sin själsfrände från yttre rymden är parning allt som snurrar i hennes huvud. Tillbaka är också Michael Madsen (som tonat ner sina käcka kommentarer och verkar gå på tomgång) och Marg Helgenberger som repriserar sina roller. Vid deras sida dyker Peter Boyle upp som tokig doktor, George Dzundza som general med ett konstigt öga och James Cromwell som senator Ross och de är som vanligt pålitliga aktörer som gör vad de kan med sina tunna rollfigurer.

”Just don’t forget that I’m human too.”

Rymdäventyret som utspelar sig på jorden fortsätter och det är ett jäkla drag i Species II. Allt är uppskruvat – våldet och sexet får mer fokus och allt är denna gång mycket farligare, mer påtagligt och slutet för mänskligheten knackar frenetiskt på dörren. För regin står ingen mindre än Peter Medak, mannen som i början av åttiotalet gav oss en av de bästa spökfilmer som gjorts, The Changeling. Handlingen är minimal men det kompenseras av kladdiga specialeffekter och massvis av naket. Species II innehåller allt en bra monsterfilm ska innehålla och även fast det kanske inte är en bättre film än Species så är den snäppet mer underhållande. Med undantag för den otroligt irriterande Mykelti Williamson som spelar en av de tre astronauterna som inte kan hejda sig när det kommer till fjantiga oneliners är Species II ett alldeles utmärkt tidsfördriv. Tempot är högt och finalen är fräck – de knappa nittio minuterna rann iväg kvickt och jag skattar mig lycklig som har de båda uppföljarna ståendes väntandes på mig i filmhyllan.