Patrick (1978)

Det slår slint i huvudet på Patrick och han mördar sin mor och hennes älskare genom att elektrifiera dem båda i badkaret efter en het kärleksakt. Nyseparerade Kathy Jacquard får efter en tuff jobbintervju arbetet som sjuksköterska på en klinik som tar hand om medvetslösa patienter och hennes ansvarsområde blir att ta hand om mannen i sal 15 – Patrick. Patrick har legat i koma i tre år efter en skada i hjärnbalken. Doktor Roget ser ingen chans till förbättring och använder Patrick som en försökskanin för att utforska gråzonen mellan liv och död. Vad personalen inte vet om är att Patrick besitter psykokinetiska krafter och han börjar sakta kommunicera och fatta tycke för den nya sjuksköterskan…

”One thing’s for certain. Patrick never does anything on purpose.”

Under hela veckan har jag lyssnat nästan uteslutande på musik signerad det italienska bandet Goblin. Jag har helt har snöat in på dessa mästerliga italienare för att jag ska se dem live om lite mindre än en månad. Eller tja, den enda kvarstående originalmedlemmen är ju egentligen Claudio Simonetti men det är verkligen inte fy skam, snarare en dröm som går i uppfyllelse. Jag menar, vem skulle kunna tro att man skulle få höra bandets fantastiska skapelser live idag? Inte jag i alla fall men det är åtminstone någonting som jag ser grymt mycket fram emot. Anledningen till att jag skriver om Goblin är för att Njutafilms släpp av australiensiska Patrick innehåller en bonus-cd med Goblins alternativa soundtrack till filmen och jag tror faktiskt att det är första gången som jag hört musiken. Den tillhör inte bandets bästa skapelser men trots detta är det fantastiska toner som strömmar ur stereon. Tyvärr innehåller inte själva filmen Goblins alternativa soundtrack men det är ingen fara på taket då Brian Mays (nej, inte gitarristen i Queen) Bernard Herrmann osande originalmusik passar Patricks stämning bättre.

”What do you call it when someone has the power to make things move around the room without touching them?”

Precis som med Goblins musik så vet jag inte om jag sett Patrick tidigare, även fast den har funnits i min filmsamling under flera år. När jag såg den fantastiska dokumentären Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation så blev jag dock påmind om att det var på tiden att jag gjorde någonting åt den saken. Patrick inleds grymt snyggt och under de första tio minuterna är jag beredd att ge Patrick ett toppbetyg. Richard Franklin är en väldigt kompetent regissör som på många sätt kan ses som Australiens svar på Brian De Palma, som två år tidigare gjorde en film på liknande tema – Carrie och samma år som Patrick kom ut The Fury. Det är dock helt skilda filmer – bra på olika sätt. Franklin använder sig av samma typ av uppfinningsrika kameravinklar som De Palma och i Patrick levererar han många jävligt snygga sekvenser. Problemet med Patrick är emellertid att den är på tok för lång. Det blir aldrig tråkigt men filmen skulle dock ha tjänat på att kortas ner med en halvtimme. Jag hittar inget bra svenskt ord för det men slow burner passar bra in i sammanhanget. Långsamt bygger filmen upp till det alldeles för korta crescendot som är över inom loppet av några minuter. Manusförfattaren Everett De Roche ligger bakom en rad personliga favoriter som Roadgames, Long Weekend och Razorback fast denna gång är det mycket som skulle ha kunnat exploateras mer, som till exempel huvudkaraktären Patricks bakgrund och anledning till varför han spenderar flera år i en sjukhussäng.

Som ni förstår så tycker jag inte att Patrick är en helgjuten klassiker och den rockade inte min värld särskilt mycket men den är definitivt sevärd. Sidohistorien som fokuserar på Kathys relation till sitt ex och flirten/vänskapen med Brian är bra utan att ta fokus från vår sängliggande huvudkaraktär och Patricks nollställda ansiktsutryck är allt lite småläbbigt. Den avslutande chocksekvensen är riktigt effektiv men jag önskar att de vore fler. Franklins finurliga kameravinklar räddar filmen många gånger om men jag kan inte annat än att bli lite besviken efter det att filmen tagit slut. Helt värdelös är den dock inte och folk som har ett intresse av den så kallade ozploitation genren bör åtminstone ge den en chans, det finns många där ute som verkar uppskatta filmen mer än mig.