Warlock (1989)

Året är sextonhundranittioett och i en liten by i Boston står en ondskefull häxmästare anklagad för samröre med djävulen. Straffet är fastställt och häxmästaren döms till döden genom hängning för att sedan brännas över en korg med levande katter. Istället för att erkänna sitt brott, flyr ondskans redskap och förflyttar sig trehundra år fram i tiden till dagens (det vill säga nittonhundraåttioåtta) Los Angeles för att tjäna mörkrets krafter. Häxmästaren får i uppgift att samla ihop de tre delarna av djävulsbibeln Grand Grimoire, i vilken Guds bortglömda namn finns - ett namn som om det uttalas baklänges kan återkalla självaste skapelsen. Hack i hälarna har Satans sändebud häxjägaren Redferne och med hjälp av Kassandra, en ung kvinna som fått en förbannelse slängd på sig som gör att hon åldras i en rasande fart, tar de tillsammans upp jakten på den ondskefulla häxmästaren.

”Next time there won't be any spells, no hexes, no potions. Next time, he's gonna kill me.”

Warlock är en blast from the past. Det är en av mina favoritfilmer från åttiotalet och jag har sett den och dess uppföljare fler gånger än jag kan räkna genom åren. Nu var det länge sedan jag såg någon av dem så jag passade på att beställa dem båda när wowhd hade en 15% rea på allt i butiken. Efter det att manusförfattaren och regissören David Twohy klottrat ner historien till den underhållande monsterrullen Critters 2 var det dags för satanistäventyret Warlock. För regin står Steve Miner och han ligger bakom flera rullar som jag gillar skarpt. Förutom Friday the 13th Part 2 och Friday the 13th Part III har han levererat Halloween H20: 20 Years Later, monsterfilmen Lake Placid och den underskattade zombiestänkaren Day of the Dead och de är alla underhållande filmer på sina egna vis.

”You tellin' me you're a witch? You ain't no witch! Witches are girls!”

Julian Sands som spelar häxmästaren är en skådespelare som jag alltid har tyckt mycket om och det märks att han har njuter i Warlock. Han är perfekt som det genomonda sändebudet och det är tack vare just Warlock som jag tittade på allt jag kunde komma över med skådespelaren de nästkommande åren. Än idag så höjer jag ögonbrynen när han medverkar i en ny film. Warlock är lite av en mix mellan åttiotalsklassikerna The Terminator och Highlander. Historien är till en början nästan identisk med Cameron’s rulle fast tvärtom, här färdas de två representanterna av gott och ont fram i tiden istället för bakåt. Warlock är ett skräckfyllt äventyr som inte är det minsta skrämmande men otroligt underhållande. Jag gillar de ibland taffliga specialeffekterna och de uppenbara kulisserna bakom kyrkogården i slutsekvensen. Det är charmigt och effekter av detta slag tilltalar mig något oerhört. Jerry Goldsmith’s dramatiska musik passar filmen perfekt och ibland blir den så öronbedövande att jag var tvungen att sänka ljudet markant för att inte väcka min sovande sambo. Kulturkrockarna som bidrar till filmens ibland komiska inslag är ibland kul, ibland fjantiga men humorn blir aldrig påfrestande. Warlock är gjord med glimten i ögat och filmen håller än idag. Jag ser spänt fram mot att återbesöka uppföljaren och jag längtar tills den ska trilla ner i min brevlåda. Jag kommer definitivt att se Warlock flera gånger i framtiden.