Den trettonde november nittonhundrasjuttiofyra i den lilla
staden Amityville på Long Island mördar den äldsta sonen i en familj sina
föräldrar och fyra syskon. Ett år senare flyttar det nygifta paret George och
Kathy in i samma hus tillsammans med Kathys tre barn. Det är ett drömhus med en
fantastisk omgivning och gammeldags inredning och de köper huset för en
struntsumma, men priset de får betala är desto högre. Sakta men säkert
förvandlas idyllen till en mardröm. Redan under deras första dygn blir prästen
Delaney bortkörd av en ondskefull närvaro när han ska välsigna parets nya
boende. Mystiska saker händer i huset och efter ett par dagar börjar George
bete sig märkligt och hans temperament blir alltmer hotfullt. Husets våldsamma
förflutna vägrar att lämna den nya familjen ifred…
”I am not some pink-cheeked seminarian who
doesn't know the difference between the supernatural and a bad clam! I am a
trained psychotherapist! I went into that house, and what I saw there was real,
what I felt there was real, and what I heard there was real! Now, gentleman, I
have a family in my parish that's at great risk! They're facing real
danger.”
Jag har sett The Amityville Horror flera gånger genom åren
utan att fastna för den. Varje gång som jag har slängt på filmen har jag gjort
det med en positiv inställning men i slutändan har jag ändå lämnats
otillfredsställd. Själva historien i sig har jag alltid tyckt varit
fascinerande och den svenska titeln Huset
som Gud Glömde tycker jag fortfarande är en av de bästa översättningarna på
en film någonsin. Bara titeln i sig fick mig att rysa varje gång jag tittade på
vhs-kassetten i videobutikerna när jag var ung. Det senaste året har jag dock
varit sugen på att se om filmen i hopp om att jag kanske (som med så många
andra filmer) skulle omvärdera den, eller i värsta fall lägga titeln bakom mig
för gott. Det var med låga förväntningar jag satte mig ner i soffan för att
ännu en gång besöka huset som gud glömde.
”Find the well! It’s the passage to hell! Cover
it!”
The Amityville Horror
bygger på den bästsäljande boken med samma namn som beskriver de händelser vilka
paret George och Kathleen Lutz upplevde i december nittonhundrasjuttiofem. Om
de är sanna eller inte tänker jag inte spekulera i, för mig är The Amityville Horror ren underhållning
och ingenting annat. Men precis som skådespelarna James Brolin och Margot
Kidder tror jag inte heller ett skvatt på familjens historia, inte i det stora
hela i alla fall. Det hemsökta huset ser otroligt effektfullt ut med de
ögonliknande fönsterrutorna som håller uppsyn över dess omgivning och möjliga
inkräktare och bara huset i sig är filmhistoria. Det märks tydligt att det är
en sjuttiotalsfilm där karaktärernas kläder och husets inredning matchar
årstidens matta färger. Allt är grått och trist och det ligger en tung
deprimerande hinna över filmen där allt känns dystert och miserabelt, ingen
glädje finns att finna någonstans och filmen känns ovanligt nedtonad i sina
rysligheter. The Amityville Horror är
en sjuttiotalsklassiker som innehåller allt en hemsökt-hus-film ska innehålla.
Präster, låtsaskompisar, svarta katter, barnkörer, spindelväv, åskväder och
knarrande dörrar men ändå känns det som om någonting fattas. Det finns några
effektiva sekvenser men filmen är alldeles för lång och den skulle ha tjänat på
att kortas ner med en halvtimme. Det flyter på ganska bra i början men sen blir
det segt. Slutet är överstökat på nolltid och avslutningsvis berättas
efterdyningarna i textform. Margot Kidder och James Brolin är dock väldigt bra
i sina roller. Kidder är trovärdig som den försynta och godhjärtade frun och
Brolin övertygar som maken som absorberas allt mer av husets mörka krafter. Filmen
genererade en hel dröse uppföljare och The
Amityville Horror avskräckte mig inte från att vilja se i alla fall några
av dem igen, och det är ju alltid ett gott tecken. The Amityville Horror var bättre än vad jag minns den och det
visade sig vara mycket som jag hade glömt (som t.ex. det sataniska inslaget)
men den ansluter sig definitivt inte till mina favoritfilmer från årtiondet. Filmen
har sina stunder men det finns bättre bidrag till genren. Även fast The Amityville Horror stannar kvar i
minnet och ser perfekt ut på pappret håller den inte riktigt hela vägen. Det är
synd, vissa filmer vill jag verkligen tycka väldigt mycket om och The Amityville Horror är just en sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar