The Lords of Salem (2012)

Discjockeyn Heidi får en mystisk trälåda lämnad till sig på radiostationen från några som kallar sig The Lords (of Salem). Lådan innehåller en vinylskiva som till en början inte verkar fungera men spelar sedan upp en domedagsmelodi med uråldriga besvärjelser som påverkar de kvinnliga lyssnarna. Heidi börjar lida av en fruktansvärd huvudvärk och hon är övertygad om att någon eller någonting bor i den tomma lägenheten längst ner i korridoren. Detta är bara toppen på isberget och sakta men säkert förvandlas Heidis liv till en mardröm, en mardröm som tog sin början på sextonhundratalet under häxprocesserna i Salem.

“In the name of Satan, Ruler of the Earth, the King of the world; open wide the gates of Hell and come forth from your blessed abyss.”

Jag är kluven till Rob Zombies filmer. House of 1000 Corpses tyckte jag var kass, de båda Halloween-filmerna var hyfsade. Däremot älskade jag The Devil’s Rejects och det är en film jag sett flera gånger sedan den kom ut. Zombies senaste film, The Lords of Salem var jag till en början väldigt skeptisk till men istället för att var ännu ett mediokert bidrag till skräckfilmsgenren visade sig The Lords of Salem vara en av årets bästa filmer.

Under en filmkväll blev The Lords of Salem det andra valet efter det att vi sett den underhållande åttiotalsrullen Death Valley. Jag, som är van vid att titta på film på en 40 tums tv med ljudet forsande direkt från apparaten, satt som en pojke på julafton när Zombies mardröm spelades upp på en 104 tums skärm i full hd och med ett fantastiskt ljud.

“We are not the crying sheep of God. We are the mighty goat!”

Filmer som handlar om mörkrets krafter och onda varelser är lite av en akilleshäl hos mig, jag kan inte få nog av dem och detta är den bästa i genren sedan The Ninth Gate. Zombie har i alla sina filmer visat sin kärlek för de äldre och lite mer obskyra skapelserna från främst sjuttiotalet. The Lords of Salem osar årtiondet fast den i själva verket utspelar sig i nutid. Frisyrerna, kläderna, och de matta kulörerna och färglösa inredningen är otroligt effektfullt och musiken håller toppklass. Både artisterna som valts till soundtracket och filmens egen musik är perfekt. Den monotona och otäcka djävulsmusiken som knastrar på den rullande tolvtummaren är enkel men otroligt effektiv. Inte sedan Eyes Wide Shut har jag blivit så påverkad av en melodi och det har väl förmodligen att göra med att de är nästan identiska. Zombies fruga Sheri Moon gör som vanligt bra ifrån sig och hennes insats i Salem är inget undantag. Precis som i Zombies tidigare filmer har han även denna gång placerat en massa bortglömda genrerskådespelare i mindre roller och även fast jag inte lade märket till dem alla var det kul att återse ansikten som Ken Foree (jag träffade honom på årets sci fi mässa), Michael Berryman, Dee Wallace, Meg Foster (hon är superb som överstehäxan), Richard Lynch (i sin sista roll) och såklart gamla vapendragaren Sid Haig. Synd bara att Camille Keaton och Udo Kiers scener blivit bortklippta, men det får mig bara att hoppas på en längre version i framtiden.

Zombie lyckas måla upp en långsamt pyrande psykedelisk mardröm. The Lords of Salem är starkt influerad av Rosemary’s Baby, utan att för den delen försöka efterapa Polanskis mästerverk. Jag tänker många gånger under filmens gång på fler av Polanskis tidigare skapelser såsom The Tenant och Repulsion men även satanistklassiker som The Mask of Satan, The Devil’s Rain och The Sentinel. The Lords of Salem är inte lika brutal eller grafisk som Zombies tidigare filmer utan det brutala ligger istället mer i dialogen och agerandet. Det ligger en ständig känsla av obehag och det var längesedan jag blev så tagen av en film. Jag har en känsla av att jag kommer att tycka om filmen ännu mer nästa gång jag ser den, det är så många detaljer och nyanser som kräver uppmärksamhet. Zombie borde sluta med sin tråkiga musik och istället fokusera på film. Med The Lords of Salem har han skapat sitt mästerverk och det är en av de absolut bästa filmer jag sett i år.