Sheitan (2006)

Ett gäng vänner går på diskotek dagen innan julafton men efter ett svinaktigt beteende och slagsmål med bartendern, blir de utslängda. De styr kosan mot landsbygden där den nyfunna flamman Eve har en stuga. På väg dit passar de panka slöddren på att råna en bensinmack för att sedan svira vidare mot nya äventyr. Morgonen efter anländer sällskapet och träffar Eves märkliga vaktmästare Joseph som verkar allt annat än frisk i huvudet. Det visar sig att hela landsbygden är skogstokiga och de har någonting alldeles speciellt planerat för de nyanlända gästerna.

”Lord, do not forgive them, for they know what they do.”

Sheitan (eller Satan som är titeln på släppet från Tartan DVD) är en film jag velat se ett bra tag nu men då den kostat skjortan har jag inväntat rätt tillfälle att inkludera den i min filmsamling. Rätt tillfälle kom för några veckor sedan då jag sprang på dvdn bland begagnatfilmerna för trettio spänn på Kvarnvideo. Hur i helvete den hade hamnat där fattar jag inte riktigt då Sheitan visade sig vara en film man sparar om man en gång har inhandlat den. Tur för mig, nu är den äntligen min.

”If there’s one thing you ought to be scared of, it’s Satan.”

När det kommer till den nya vågen av fransk extremfilm försöker jag se allt jag kan komma över då de nästan uteslutande är väldigt bra. Filmer som Inside, Haute Tension, Martyrs och Ils är moderna klassiker och Sheitan ligger inte långt efter. Regissören Kim Chapirons långfilmsdebut är en imponerande och originell skapelse som blandar det mesta från det bästa av filmer jag tycker mycket om, utan att apa efter. Det var länge sedan jag såg en samling så enormt irriterande och osympatiska unga människor i en och samma film. Den ena beter sig svinigare än den andra och de är så häpnadsväckande pantade. Ingen av dem förstår att någonting är väldigt fel utan fokuserar enbart på vad som finns mellan benen. Tur för oss, synd för dem – de får skylla sig själva. Sheitan blandar kolsvart humor med psykisk och fysisk terror och lyckas väldigt bra. Det blir aldrig särskilt groteskt och våldsamheterna dröjer och blir aldrig särskilt explicita. Det behövs heller inte då den grymma atmosfären filmen bygger upp osar av elakheter och även fast man inte vet vad som komma skall vet vi att det inte komma att bli någon sockersöt final. Sheitan levererar några riktigt bra scener och hela upplevelsen är minst sagt bisarr. Vincent Cassel är otroligt bra (med stor mustasch) som den galna Joseph med tillhörande inavlad släkt och familj och han visar ännu en gång att han tillhör toppskiktet av franska skådespelare. Sheitan är burdus, våldsam, elak och en förbannat underhållande film. Det visade sig vara ännu ett guldkorn inom den franska extremfilmen som är mer extrem i den psykiska än i det fysiska. Jag gillade den skarpt och kan inte annat än att rekommendera den varmt till alla som är svaga för landets bidrag till våldsfilmshistorien.