onsdag 20 mars 2013

Venom (1981)




Mamma Ruthie åker på affärsresa till Rom och passar samtidigt på att möta upp sin make som sällan spenderar någon tid med sin familj. Hemma lämnar hon deras tioåriga son Philip som lider av svår astma, tillsammans med pojkens morfar som vilar upp sig efter en operation. Samtidigt planerar hembiträdet Louise, hennes pojkvän Jacques och familjens privata chaufför Dave att kidnappa tioåringen för att få mer kling i kassan. Innan de hinner sätta sin plan i verket hämtar Philip sitt nya husdjur, en orm. Allt går åt helvete och när en polis kommer på besök för att se att allt är okej skjuter Dave ihjäl honom och barrikerar sig i familjens hus tillsammans med sina kumpaner. Ormen som Philip nyss hämtat visar sig ha blivit fellevererad och är inte alls ett gosedjur för hemmabruk utan världens giftigaste orm - en svart mamba. När ormen attackerat Louise försvinner den och är nu lös någonstans i lägenheten. Utanför omringar polisen huset och kindnapparna blir allt mer desperata att komma därifrån, till vilket pris som helst.

”You come late with your warning. The snake is loose!”

När man tittar på dvd-omslaget förväntar man sig renodlad djurskräck men så är ju inte riktigt fallet utan Venom är mer ett kidnappningsdrama med en livsfarlig svart mamba i en liten men viktig biroll. Jag har sett delar av Venom (jag tror att den hette något i stil med Den Svarta Mamban) på tv som liten men det dröjde många år innan jag kom att tänka på filmen igen och dess titel hade sedan länge fallit i glömska. När jag stötte på bilder från filmen insåg jag att det måste vara just denna som skrämde livet ur mig som barn så utan att fundera närmare på saken beställde jag ett ex av Blue Undergrounds släpp av Venom.

Tobe Hooper började regissera Venom men hoppade snabbt av då han inte kom överens med de inblandade och regissören till The Blood on Satan’s Claw, Piers Haggard tog över. Haggard hade väl inte direkt ”the time of his life” under filminspelningen och tyckte att den svarta mamban var trevligast av alla på inspelningsplatsen. Enligt Haggard hatade Oliver Reed och Klaus Kinski varandra och så fort Reed fick chansen retade han gallfeber på Kinski. Det var en problematisk produktion men resultatet blev desto bättre. Venom är en skön rulle som jag definitivt kommer att se igen i framtiden. Det är en spännande, om än något långsam thriller som levererar ett par riktigt intensiva nagelbitarsekvenser. Den pampiga musiken bygger upp en riktigt bra stämning som lyckas göra filmen spännande även under de partier då det egentligen inte händer någonting speciellt. Alla de som är fångade i huset tillsammans med den svarta mamban är kul karaktärer. Reed är förbannat bra som den psykotiske chauffören och Kinski är en bra motpol och levererar ännu en gång ett stabilt personporträtt, om än något nedtonat. Sterling Hayden (i en av sina sista roller) som spelar morfar Howard är trovärdig som den före detta äventyraren som älskar att berätta historier från när han var safariguide i Afrika för sitt barnbarn och Sarah Miles är perfekt som den entusiastiska ormexperten Marion Stowe. Även fast den svarta mamban inte spelar huvudrollen i Venom är sekvenserna när den slingrar runt eller anfaller riktigt effektiva och den inledande attacken med dess förödande konsekvenser är riktigt bra. Venom är en tidig åttiotalsfilm men känns som någonting från sjuttiotalet och även fast jag förväntade mig en skräckfilm på djurtemat blev jag inte besviken utan istället blev jag serverad en väldigt effektiv kidnappningsthriller med bra skådespelare och en svart mamba som grädden på moset. Venom var verkligen en positiv överraskning och ett trevligt sällskap i väntan på att våren ska anlända.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar