söndag 24 februari 2013

Sommarnattens Leende (1955)




Advokat Fredrik Egerman är gift med den unga Anne men de har under deras tvååriga äktenskap ännu inte förlustat sig med varandra. När de går på en teaterföreställning blir Anne bestört då pjäsens huvudrollsinnehavare Desirée är Fredriks före detta älskarinna. När hustrun gått och lagt sig smyger Fredrik ut för att besöka Desirée. De lämnar den nu avslutade föreställningen tillsammans men blir avbrutna av Desirées nuvarande älskare, Greve Carl-Magnus Malcolm som slänger ut Fredrik. Under natten föds en plan hos Desirée som bestämmer sig för att bjuda sina nya och gamla älskare med sina respektive på festligheter i hennes moders gods. Vad som följer är två dygn av gamla minnen, svartsjuka, rivalitet och läran om kärlekens sanna betydelse.

”Vi åkallar kärleken, ropar på den, ber om den, skriker efter den, försöker efterlikna den, tror att vi äger den, ljuger om den.”

Vi vrider tillbaka klockan till nittonhundrafemtiotalet, en tid då den svenska filmindustrin blommade och visade sig från sin kanske allra bästa sida. Ingmar Bergman var ingen nybörjare nittonhundrafemtiofem utan hade redan skrivit och regisserat filmer i snart tio år. Sommarnattens Leende höll på att ta knäcken på honom, både på ett emotionellt och på ett ekonomiskt plan. Hans förhållande med Harriet Andersson var nära sitt slut och Svensk Filmindustri meddelade honom att om inte denna film blev en succé skulle de sluta att finansiera hans verk. Så blev inte fallet utan Sommarnattens Leende blev Bergmans stora internationella genombrott och filmen blev lovordad på nästkommande års filmfestival i Cannes. Vad som sedan följde var en filmkarriär av hög rang och kanske den mest betydande i svensk filmhistoria.

”Skönare liv än det här livet det finns inte!”

Sommarnattens Leende visar Bergman från sin mer lekfulla sida där rädslan inför döden inte står i centrum, istället är det rädslan inför kärleken som får all fokus. Jag gillar Bergman skarpt men ibland är hans filmer för mycket att orka ta sig igenom. Jag tillhör inte dem som anser att Det Sjunde Inseglet är en av de bästa svenska filmer som gjorts. För mig har Fanny och Alexander, Smultronstället, Jungfrukällan och En Passion en större plats i mitt hjärta. Det är tunga filmer och då är det förlösande och avkopplande när det i inledningen till Sommarnattens Leende står ”en romantisk komedi av Ingmar Bergman” innan filmen rullar igång. Det är en film fylld med varm humor, en rolig sådan som många gånger får mig att fnissa högt. Skådespeleriet är teatraliskt och allt är överdramatiskt och det gestikuleras under och mellan replikerna. Den kvicka dialogen sjunger som poesi i öronen och är oerhört tilltalande. Sommarnattens Leende är frispråkig för sin tid och väldigt öppen med sexualiteten. Det är starka kvinnoporträtt medan männen mest beter sig som smutskastande svartsjuka barnungar som behandlar sina kvinnor som ägodelar. Det är en film som är lika aktuell idag som när den kom och även om språket är åldrat känns den inte ett dugg förlegat i sitt tankesätt. Sommarnattens Leende är ett stycke viktig svensk filmhistoria som inte bör missas av någon och det är dessutom ett utmärkt substitut för alla er som behöver en paus från den tunga sidan hos Bergman.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar