tisdag 28 augusti 2012

Salem's Lot (1979)



Staden Som Försvann eller Salem’s Lot, som är den ursprungliga titeln, var den första Stephen King roman jag läste, om man bortser från kortromanen Dimman (filmatiseringen och boken recenserar jag HÄR). Jag blev snabbt beroende av Kings litteratur och kort efter det att jag läst färdigt Staden Som Försvann, satte jag tänderna i Carrie och sedan Varsel. Jag har nu som mål att gå igenom samtliga verk av författaren (och de är ju som ni vet väldigt många), från början och arbeta mig framåt. Om jag lyckas återstår att se.

Jag har inte sett Salem’s Lot på väldigt länge (mitt starkaste minne är David Souls snygga kavajer) och jag är inte säker på om jag såg den korta eller den långa versionen. Jag beställde nyligen den 184 minuter långa 2-disc versionen av filmen (eller miniserien om man nu ska vara petig) för en femtilapp.

Författaren Ben Mears återvänder till sin hemstad Salem’s Lot för att skriva sin tredje roman. Han plågas av minnen från sin barndom när han som ung pojke såg döden i vitögat i det stora huset på kullen, Marstens hus. Tanken är att hans tredje bok ska handla om huset och ondskan som verkar förfölja det och på så sätt frigöra sig från sina demoner. När Marstens hus visar sig vara sålt till en mystisk man vid namn Barlow, hyr Ben ett rum på vandrarhemmet i staden, med utsikt mot Marstens hus. Barlow har precis flyttat till staden tillsammans med sin partner Straker och gemensamt driver de en antikaffär. Invånarna i den lilla staden är nyfikna på de nyinflyttade och de finner det allt mer besynnerligt att Barlow aldrig syns till, han verkar hela tiden vara upptagen med någonting annat. I samband med att antikaffären öppnas börjar bisarra händelser att inträffa. En hund slaktas och en ung pojke försvinner spårlöst. Snart försvinner fler av Salem’s Lots invånare under mystiska omständigheter, men de kommer tillbaka som blodtörstiga varelser som bara är aktiva efter det att solen gått ner. Ben är övertygad att vampyrer är på väg att ta över staden och det är nu upp till honom och pojken Mark att rädda staden och dess invånare från en säker undergång.

”The house was a monument to evil, sitting there all these years, holding the essence of evil in it’s smoldering bones.”

Det fanns en tid då regissören Tobe Hooper skapade storverk, Salem’s Lot var hans sista. Här lyckas Hooper utomordentligt med att återskapa Kings roman i filmform. Allt är perfekt iscensatt, från musiken till omgivningarna (skulle det inte vara för vampyrerna skulle jag lätt kunna tänka mig att bosätta mig där) och den spöklika stämningen. Det är i stort sett precis så som jag föreställde mig miljöerna och karaktärerna när jag läste boken. Småstadsmentaliteten skildras på en strålande sätt och persongalleriet är, även fast det inte är lika detaljerat som i romanen, perfekt rollsatt, även de minsta birollerna. James Mason axlar rollen som Straker med en sådan pondus att han får mig att minnas glansdagarna i hans karriär och en av tidernas bästa filmer, North by Northwest (recension HÄR). Alla skådespelarna är som klippt och skurna för sina roller. Salem’s Lot känns ofta som en gammal Hammerfilm-produktion där vampyrerna ser ut som Nosferatu istället för att framställas som glittrande fjantar eller nonchalanta sexsymboler. Denna generations vampyrer kan slänga sig i väggen, det är såhär de ska se ut! Filmen är sprängfylld med en skönt ryslig atmosfär, allt ser verkligen skitsnyggt ut. Frysbilden i attackscenerna och ”släpp in mig” sekvenserna är en fröjd för ögat, fastän de flesta idag förmodligen kommer att tycka det ser töntigt ut. Även fast vissa händelseförlopp och karaktärer är ändrade eller helt borttagna är Salem’s Lot en av de bästa (kanske den ultimata) Stephen King filmatiseringarna som gjorts. Det är dessutom en av mina favoriter bland den oändliga drösen vampyrfilmer. Jag gillar romanen skarpt men måste jag välja föredrar jag filmen. Salem’s Lot är ett mästerverk, i bok- och i filmform!


3 kommentarer:

  1. Tobias Nilsson28 augusti 2012 23:33

    Ah, så var det inte bara jag som gillade återsynet då! Mina tre största minnen från 100 år sedan då jag såg den sist var just "släpp in mig" scenen, att jag tyckte vampyren var jäkligt skrämmande, och att Julie Cobb var jävligt snygg i sina blåa shorts och tränings-tröja!
    Ja ja, smaken kan ju utvecklas, men faktum kvarstår att Salem's Lot i 1979 utgåvan är en rigtikt bra mys-rysare, med ett av tidernas snyggaste covers! Vet inte varför det du visar har ett grönt ansikte, den jag har är den samma som på imdb, där ansiktet går i blått precis som resten av bilden.

    SvaraRadera
  2. Nej, den var långt mycket bättre än jag kunde tänka mig. Oftast är ju filmer man håller varmt om hjärtat som yngre inte så bra som man minns dom när man återbesöker dem men detta var ju skitbra, fortfarande! Håller med om omslaget, har samma som imdb med, snubblade på det svenska bara och tyckte det var ganska charmigt. Inte särskilt svårt att klura ut var Ghost fick inspiration till sin platta Opus Eponymous!

    SvaraRadera
  3. Tobias Nilsson31 augusti 2012 21:43

    Ha ha, samma tanke när jag såg det! Det var rent faktiskt det som fick mig att minnas filmen/tv-serien och fick mig till att leta upp ett dvd exemplar av densamma.

    SvaraRadera