Cocktail (1988)

Den självgoda smilfinken Brian Flanagan kommer hem från armén med bara en sak i huvudet, att tjäna storkovan så fort som möjligt. Han åker till New York för att försöka finna lyckan på Wall Street (likt en ung Charlie Sheen i regi av Oliver Stone) men inser snart att han inte har utbildningen som krävs. I desperation tar han ett jobb på den omtyckta baren Friday´s, samtidigt som han inleder sina studier på handelsprogrammet. Bartendern Doug Coughlin och Brian blir snabbt bästa vänner och de blir ett omåttligt populärt bartenderteam. Brian lägger snart sina studier på hyllan och vännerna börjar drömma om att starta deras egen bar, Cocktails and Dream, i Jamaica. Efter en dispyt involverande en kvinna åker Brian själv till Jamaica och lämnar Doug i sticket. Där träffar han Jordan och blir upp över öronen förälskad. Problem uppstår och Brian tvingas att välja mellan rikedom i pengar eller rikedom i kärlek.

Cocktail är en 1980-tals klassiker med en ung och då (som nu) omåttligt populär Tom Cruise i huvudrollen. Jag har aldrig varit något större fan av Cocktail och jag kan räkna upp mängder av filmer från årtiondet som jag uppskattar mer. I stort sett varenda kliché finns med i filmen och ofta är det skrattretande patetiskt. Den banala kärlekshistorian mellan Brian och Jordan gör inte saken bättre. Tom Cruise är dock som vanligt bra och det känns som om han aldrig åldras, han ser ju nästan likadan ut än idag! Bryan Brown har jag gillat sedan jag såg honom som specialeffektsgeni i F/X-filmerna och han är Cocktails största behållning som Brians tvivelaktiga vän Doug. Den alltid lika varmt välkomna Gina Gershon dyker upp och sätter käppar i hjulet för polarnas vänskap i en kort men betydande sekvens och även fast hon oftast gör liknande roller, gör hon dem bra. Cocktail innehåller allt som hör 1980-talet till med fruktansvärda frisyrer, uruselt klädval och sunkig musik. Skjortorna i filmen kan vara de fulaste jag någonsin skådat! Cocktail är lite för mycket, alldeles för ofta och det är ett tramsigt tidsfördriv som inte har åldrats särskilt väl. Vad som var ballt för 24 år sedan känns inte lika ballt idag, ungefär som Robert Palmers Addicted To Love.