fredag 15 juni 2012

Frágiles (2005)



Mercy Falls barnsjukhus på ön Isle of Wight är på väg att stängas men då en tågolycka tar upp alla sjukbäddar på St. James i London blir åtta barn lämnade kvar. Sjuksköterskan Amy Nicholls hoppar in extra under nattpassen i dess sista skede i avvecklingen då den förra nattsköterskan slutat abrupt. Det finns en anledning till att tjänsten blivit ledig med kort varsel. Barnen drabbas av oförklarliga benfrakturer och mystiska ljud hörs från sjukhusets övervåning. Amy får bra kontakt med den sjuka Maggie som säger sig kommunicera med en liten flicka vid namn Charlotte, även kallad den mekaniska flickan. Barnen är livrädda för det okända väsendet och efter en rad incidenter är Amy övertygad om att den mekaniska flickan existerar och vill dem väldigt illa. Sjukhuset bär på ett mörkt förflutet och Amy inser att de måste lämna sjukhuset så fort de bara kan om de ska komma därifrån med sina liv i behåll.

Under en längre tid har jag varit övertygad att jag sett Frágiles tidigare och när jag blev sugen på att ge filmen en ny chans insåg jag att jag konstigt nog aldrig sett den. Ända sedan jag såg regissören Jaume Balaguerós debutfilm Los Sin Nombre, vilken jag tyckte var fruktansvärt läskig, har jag blivit imponerad av allt han regisserat. Balaguerós senaste film Mientras Duermes (recension HÄR) gav mig mersmak och viljan att se om hans katalog igen och Frágiles var den jag hade vagast minnen från, vilket ju visade sig ha sina anledningar. Calista Flockhart har aldrig varit någon större favorit hos mig även fast jag som tonåring till en början följde hennes ganska charmiga karaktär Ally McBeal under onsdagskvällarna på TV4. Mitt intresse för den tramsiga advokaten svalnade dock ganska snabbt och efter Flockharts giftermål med Harrison Ford medverkade hon allt mer sällan i någonting. I Frágiles är hennes karaktär emellertid långt från Ally McBeals och hon fungerar riktigt bra som den sköra sjuksköterskan Amy. Frágiles är inte en särskilt otäck spökhistoria men det kompenserar den med att leverera en rad stämningsfulla sekvenser. Stämning är det som filmen vinner mest på överhuvudtaget och de gråa miljöerna och det regniga engelska vädret är perfekt för en film som denna. Jag har dock väldigt svårt att förstå varför det är så krångligt att skapa en riktigt otäck spökfilm. Filmer av denna sort bygger ju på stämning, inte kostsamma effekter och stora skådespelarnamn. Det räcker att det rycker i en gardin för att ge rysningar genom kroppen, om det görs på rätt sätt. Det finns bara en handfull lysande exempel inom genren och jag tycker fortfarande att Robert Wise’s The Haunting är den bästa spökfilm som någonsin gjorts. Frágiles är inte en ny favorit hos mig även om den ibland är mycket bra men det är en perfekt film för en regning eftermiddag eller en stormig natt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar