Anacondas: The Hunt for the Blood Orchid (2004)

När researchteamet Byron & Mitchell Research Ltd. misslyckas med att leverera nya läkemedel till ett läkemedelsföretag gör de ett sista desperat försök att få deras uppmärksamhet. På ön Borneo finns en blomma som sägs kunna förlänga människan livslängd avsevärt. Perrinia Immortalis, även kallad blodorkidén, blommar endast i sex månader vart sjunde år och det är bråttom att lägga vantarna på dem då tre veckor endast återstår av blomningen. En skara folk med varierande bakgrund åker på en expedition till Borneo för att hämta hem den sällsynta blomman. När de kommer till ön är det regnsäsong och invånarna vägrar att ge sig ut på de farliga vattnen. På ön befinner sig amerikanaren Bill Johnson och efter lite övertalning och en tjock bunte pengar går han med på att ta expeditionsteamet ut på det oroliga vattnet. Resan mot deras destination är lång och farlig och när båten kraschar får de fortsätta till fots. De kommer inte långt innan gruppen svävar i livsfara då området kryllar av jättestora och jättehungriga anakondor.

”Everything gets eaten out here. It’s the jungle”

Anacondas: The Hunt for the Blood Orchid har ingenting med Anaconda (recension HÄR) att göra förutom att detta också är ett djungeläventyr med stora anakondor i huvudrollerna. Johnny Messner fungerar bra i den största rollen som den muskulösa kaptenen med schysst attityd och som hjälper storstadsfolket från djungelns alla faror. Resten av karaktärerna är inte mycket att hänga i granen och jag förstår inte varför filmmakare konstant envisas med att ha med någon mörkhyad hiphoppare-wannabe som slänger ur sig pinsamma repliker. Man kan inte annat än att sakna en karaktär av Jon Voights kaliber. Om man bortser från de tråkiga karaktärerna så är Anacondas ett helt okej tidsfördriv. Likt Anaconda vinner filmen mycket på de fantastiska miljöerna och här får vi även stöta på en aggressiv krokodil, en livsfarlig spindel och en småkul apa. Datoranimationerna är bättre denna gången och regissören Dwight H. Little har valt att köra på konceptet ”den som väntar på någonting gott” och inte visa anakondorna i sin fulla prakt förrän i filmens sista del. Det är både på gott och ont då filmen ibland går på tomgång utan att någonting intressant händer. Skulle det inte vara för den otillfredsställande finalen skulle Anacondas ha fungerat ännu bättre. Tiden rinner dock kvickt iväg och i sällskap med lite snask och någon likasinnad kamrat är det synd att klaga. Filmen är inte skitbra och den får mig inte att vilja se Anaconda 3: Offspring eller Anaconda 4: Trail of Blood men jag kan inte annat än älska alla dessa filmer om djur som växer till gigantiska proportioner, oavsett kvalitet.