The Human Centipede II (Full Sequence) (2011)

Martin är en störd individ som fortfarande bor hemma hos sin moder och vars enda vän är en tusenfoting. Han har vuxit upp under fruktansvärda hemförhållanden med en fader som förgripit sig på honom och en moder som önskar livet ur både sin son och sig själv. Martin jobbar som säkerhetsvakt på London Car Parks, ett jättelikt garage. Han spenderar timmarna där med att titta på sin favoritfilm The Human Centipede och att klottra ner anteckningar i sin klippbok. Martin är besatt av tanken att skapa sin egen tusenfoting likt sin idol, den fiktiva Dr. Heiter. Han använder sin arbetsplats för att hitta kandidater till sitt experiment och snart har han hittat 12 personer som han ska sammanlänka från mun till anus. Martin hittar en avlägsen lokal där han ostört kan göra verklighet av sina sjuka fantasier.

”100% medically INaccurate”

The Human Centipede II (Full Sequence) är uppföljaren till den hypade och grymt överskattade The Human Centipede (First Sequence) (den recenserar jag HÄR) som kom för två år sedan. The Human Centipede II lyckas med något så ovanligt som att vara bättre än sin föregångare. Jag hade verkligen inga höga förväntningar när jag satte mig ner i soffan för att titta på denna omdiskuterade och i vissa länder bannlysta eller censurerade film. Den första delen hade jag inte mycket till övers för. Den hade potential som det aldrig gjordes någonting vettigt av men här lever uppföljaren upp till undertiteln Full Sequence. Våldet är rejält upptrappat och mycket grövre. Det finns några riktigt brutala filmsekvenser som kan få ovana filmtittare att rynka på ögonbrynen, men det gör inte jag. Efter att ha sett filmer som senare års Martyrs och A Serbian Film är ribban satt väldigt högt för vad som är okej att visa och filmcensuren har återigen i vissa länder börjat lägga sig i vad folk får lov att titta på. Det är svårt för filmmakare att komma på nya idéer som kan chocka publiken. Tom Six vision av den mänskliga tusenfotingen är ett kul påfund som ofta levererar ifrågasättbara sekvenser men det slår inte lika hårt som ovannämnda filmer. Det är däremot ingen dålig film, tvärtom blev jag väldigt positivt överraskad. Av någon anledning går filmen helt i svartvitt (utom en sekvens som har färgen brunt och ni kan ju själva gissa vad den involverar) och det passar filmens mörka ton. The Human Centipede II ser mycket bättre ut än sin föregångare och estetiskt sett är det ett snyggt hantverk. Laurence R. Harvey är väldigt bra i rollen som den avskyvärda Martin och han lyckas leverera ett trovärdigt porträtt av en människa i en destruktiv nedåtspiral utan att använda talet som ett instrument. Det används minimalt med dialog överhuvudtaget där människoskrik blir de enda ropen på hjälp. Filmen är inte otäck, bara motbjudande på ett tillfredsställande sätt och den lyckas ständigt vara underhållande. Trots ett något långsamt händelseförlopp sker det hela tiden, saker som (o)roar. Den ibland kolsvarta humorn är svår att värja sig emot och filmens ämne har tagit en rejäl vändning till det positiva när det kommer till historieberättande. Det är svårt att se hur den sista delen av The Human Centipede, Final Sequence ska kunna toppa detta men det ryktas om en sammansättning av över 500 människor i den avslutande delen som kommer någon gång under nästa år. The Human Centipede II är inte en film för alla men den föll i varje fall mig i smaken och jag ser redan nu fram mot The Human Centipede III (Final Sequence).