Fist of Fury (1972)

Året är 1908 och Chen återvänder hem till Shanghai då hans läromästare i martial arts, Ching Vu, avlidit. Läkarna anser att dödsorsaken är lunginflammation men Chen är inte lika säker då Ching var vid god vigör. När en minnesstund hålls för Ching stormar medlemmar från den japanska Hung Kiu skolan in och stör friden. De utmanar eleverna men av respekt för Ching avstår de sörjande. Chen blir dock vansinnig och beger sig till Hung Kiu skolan för att ställa saker tillrätta genom att ensam ta sig an alla elever och lämnar dem blåslagna kvar på golvet. Det går inte ostraffat och Hung Kiu skolan ger tillbaka med samma mynt och vandaliserar Ching Vus skola och straffar lärlingarna. De ställer ultimatumet att lämna över Chen inom loppet av tre dagar annars stänger de ner skolan och arresterar alla inblandade. Livrädda råder de Chen att lämna Shanghai men då han samma kväll råkar höra från kocken att det var han som förgiftat Ching Vu, förvandlas Chens sorg till hat. Chen svär på att hämnas på alla som har någonting med hans läromästares död att göra.

”No dogs or chinese allowed”

Jag har enbart sett Bruce Lees filmer i dubbade amerikanska versioner vilket definitivt inte gör dem så bra som de faktiskt är. Jag har väntat länge på att kunna lägga vantarna på filmerna med originaldubbning och av en slump stötte jag på en box med den kompletta samlingen av hans filmer, förutom Enter the Dragon då förstås. Enter the Dragon var en av de första filmer jag inhandlade på dvd och den har fortfarande en särskild plats i mitt filmhjärta. Jag har alltid gillat Bruce Lee men jag var aldrig en av de fanatiker som såg hans filmer gång på gång som ung i sönderklippta versioner. Min generation tittade istället på actionfilmer med Jean-Claude Van Damme, Chuck Norris, Dolph Lundgren och Steven Seagal. Saken är den att jag faktiskt inte är helt säker på om jag sett Fist of Fury överhuvudtaget, trots att jag känner igen vissa scener när jag nu såg den. Skit samma, Bruce Lee är i högform i sin andra film som huvudrollsinnehavare. Musiken och stämningen kan ibland jämföras med en italiensk spaghettivästern med inzoomningar av ögon, överdrivna ansiktsuttryck och långa stunder av tystnad. Koreografin och fightingscenerna är makalösa och det är inte en död sekund. Slagsmålen avlöser varandra och de nästan två timmarna springer iväg lika snabbt som Bruce Lee tar livet av någon med sina nävar av raseri. Det finns många idag klassiska fightingscener i Fist of Fury och jag njuter för fullt. I grund och botten är Fist of Fury, även känd under originaltiteln Jing Wu Men och The Chinese Connection, en klassisk historia om kärlek, svek och hämnd. Den beskriver även osämjan mellan kineserna och japanerna och idag känns det inte särskilt aktuellt men det är väl heller inte därför man tittar på en Bruce Lee film. Humorinläggen är lite oväntat ganska passande och småroliga, även om jag oftast inte fattar vad det är som är så himla kul. Som vanligt när det kommer till asiatiska filmer har jag svårt att hålla koll på vem som är vem, vad de heter, vilken nationalitet de tillhör osv men det släpper jag ganska snabbt och bara lutar mig tillbaka i soffan och njuter. Detta är fortfarande, 40 år senare, förbannat bra.