fredag 30 mars 2012

Coffin Rock (2009)



Jess är en kvinna som önskar sig barn mest av allt i hela världen men hon och hennes man Rob har stora svårigheter, de har försökt i 13 månader utan något resultat. Tillsammans beger de sig till en fertilitetsklinik för att undersöka om Robs spermier fungerar som de ska. En ung man vid namn Evan sitter i receptionen och blir ohälsosamt intresserad av Jess. Han kollar upp deras adress och tar första bästa buss dit, flyttar in i en husvagn och börjar jobba i den lilla staden. Ovissheten om vem eller vad som är problemet hos paret Jess och Rob resulterar i ett stort bråk. Rob stannar hemma och har prestationsångest medan Jess slänger igen dörren och sticker ner till den lokala puben där ett tjejband spelar rock n roll och männen satsar pengar på ett krabbrace. Rob får dåligt samvete och åker ner till krogen för att hämta Jess men hon blåser av honom och ragglar dyngrak där ifrån till sitt jobb, för att komma bort ett tag. Evan dyker upp och visar henne en bebiskänguru och de ligger med varandra men mitt i akten ångrar sig Jess och rusar hem. Evan, som uppenbarligen inte riktigt är som han ska, blir överlycklig och tror att de är ett par men då han ser Jess och Rob kramas i deras hus blir han skogstokig och åker hem och slår ihjäl sin bebiskänguru. När Jess förklarar för Evan att allt var ett misstag fattar han fortfarande inte galoppen. Som om saker och ting inte vore illa nog blir Jess gravid och oddsen ligger på att det är Evan som är fadern. Evan är en djupt störd ung man som är övertygad att de är menade för varandra. Jess liv förvandlas till en mardröm.

Coffin Rock berättar en historia vi har sett flera gånger tidigare. Kille träffar gift kvinna, kvinna ligger med kille, kille blir besatt av kvinna, kvinna vill inte ha något med kille att göra, kille blir galen. Trots att man vet exakt vad som ska hända sitter jag på helspänn filmen igenom. Detta är mycket tack vare bra skådespelare och de många gånger dåligt utförda klichéerna fungerar här alldeles utmärkt trots att de har använts fler gånger än jag kan räkna. Coffin Rock har jämförts med Fatal Attraction men det är lite missvisande. Filmen handlar om en affär som går överstyr men där slutar likheterna. Här är det inte Glenn Close som kokar en kanin utan den unga förmågan Sam Parsonson som lägger en död känguruunge i parets barnkammare. Coffin Rock är en spännande psykothriller där Parsonson är mycket bra som psykopaten Evan och Lisa Chappell likaså som den osympatiska Jess. Det svårt att förstå varför den sympatiska Rob stannar hos henne och det är nästan så att man tycker synd honom när han går från plågad make till lycklig blivande familjefar.
Australien har spottat ur sig mängder av bra film den senaste tiden och det är konstigt att jag helt missat Coffin Rock. Det blev ännu en positiv överraskning och det är alltid lika trivsamt att bekanta sig med en ny eller gammal rulle från landet där de flesta invånarna verkar vara helt från vettet.


torsdag 29 mars 2012

Tales from the Crypt: Season 4 (1992)



Fjärde säsongen av Tales from the Crypt är den mest ojämna hittills men det betyder inte alls att den är dålig, det presenteras några riktiga pärlor av vår gode vän The Crypt Keeper! Kändisarna står fortfarande på rad för att få medverka och de verkar inte få nog av serien, det får inte jag heller! Några av de kända ansikten denna gång är Tom Hanks, Treat Williams, Dylan McDermott, Gregg Allman, Christopher Reeve, David Warner, Meat Loaf, Robert Patrick, David Morse, Brad Pitt, Timothy Dalton, Adam Ant, Joe Pesci, Zach Galligan, Beverly D’Angelo, Kevin McCarthy och Margot Kidder.
Och de vinnande bidragen från säsong fyra är:

Howard är en ungkarl som gifter sig med rika äldre kvinnor för att sedan ta livet av dem och ärva deras pengar. Han behöver gifta sig rikt en sista gång för att skrapa ihop tillräckligt för att klara sig livet ut men någon är honom på spåren.
Tom Hanks (en av Hollywoods mest överskattade skådespelare) regidebuterar och spelar en liten roll i den fjärde säsongens första avsnitt. Det är ett charmigt bidrag på klassiskt tema och Hanks sköter sig bättre bakom kameran än framför.

Sångaren Danny i bandet Exorcist är ett riktigt svin som får ett erbjudande av en groupie. Att ligga med henne i utbyte mot att hon fixar in honom hos en väldigt speciell tatuerare. En konstnär som tatuerar vad som finns inuti kroppen. Danny blir dock inte särskilt nöjd med motivet då det föreställer hans hatobjekt nummer ett, bandmedlemmen Nicks flickvän Scarlett. Danny försöker ta bort tatueringen men kvinnans ansikte blir kvar. Ursinnig mördar han Scarlett i hopp om att bli fri sina demoner men någonting vill komma ut från hans kropp.
On a Deadman’s Chest är ett aggressivt och våldsamt bidrag med en väldigt mörk underton. Det är kanske inte så konstigt då det är regissören William Friedkin som ligger bakom. Ingen mindre än Gregg Allman dyker upp som bandets (som är döpt efter regissörens största filmframgång) manager i säsongens bästa avsnitt.

Fred har en restaurang där specialiteten är bläckfisk, bara bläckfisk och ingenting annat. Inte helt otippat är det ingen större hit bland matgästerna och Fred får svårt att betala hyran. Restaurangens städare hjälper till på traven och mördar hyresvärden. Med en ny meny så blomstrar affärerna igen men med fler munnar att mätta krävs fler offer.
What’s Cookin’ är ett kul bidrag med en bra Christopher Reeve i huvudrollen. Reeve var en lovande skådespelare med ett tragiskt öde och han var så mycket mer än ”bara” Stålmannen. Meat Loaf gästspelar och gör verkligen själ för sitt artistnamn.

Radiopsykologen Alan Gertz förlorar lyssnare och i ett sista desperat försök att behålla sitt jobb besöker han och kollegorna en av sina mest trogna lyssnare Nora, (spelad av den kortväxta tanten i Poltergeist ,recension HÄR) som har problem med sin dotter Felicity. Allt står inte rätt till, Nora är en äldre kvinna som väntar på att sin man ska komma hem från första världskriget och hemska skrik hörs från ovanvåningen. Vem är det egentligen som bor en trappa upp?
Peter Medak, mannen bakom en av världens bästa spökhistorier The Changeling (recension HÄR) regisserar här en annorlunda spökhistoria med en otäck atmosfär. Avsnittet är inte i The Changeling-klass men det är definitivt att av de bästa bidragen till serien.

Jack är en lurendrejare som blåser folk på pengar. Hans högsta dröm är att bekanta sig lite närmare med tvillingar och det dröjer inte länge innan hans dröm blir till verklighet. Han råkar ut för en bilolycka och när han behöver låna en telefon i det närmaste huset möter han de identiska tvillingarna April och June. De är dessutom miljonärer, problemet är bara att för att ta del av alla pengar måste han gifta sig med båda två, han skapar sin tvillingbror Vic.
Skulle det inte ha varit för Joe Pesci så skulle detta förmodligen inte ha hamnat bland mina favoriter men han är en fröjd att se som den pengakåta Jack/Vic. Det är ett småkul bidrag och de 25 minuterna rinner iväg av bara farten.

Joseph var en stjärna på 1950-talet tillsammans med sin marionettdocka Coco. Nu är han en deprimerad äldre man, gift med en ung kvinna som vantrivs i sitt hem. En dag får Joseph ett erbjudande om att vara med i tv igen och börjar träna tillsammans med den entusiastiska David. Hans fru är inte särskilt begeistrad över makens nya vän och slänger ut honom. Joseph blir mer och mer deprimerad och fördriver tiden med att prata med sin docka Coco som tycker att det är hög tid att göra någonting åt hemsituationen. Coco är övertygad om att Josephs fru har en affär och svartsjukan börjar bubbla inom Joseph.
Jag har alltid tyckt att dockor är läbbiga och dockan Coco är inget undantag. Avsnittet besitter en skön atmosfär med sin stämningsfulla musik och det innehåller en bra tvist och snygga mord. Donald O’ Connor är mycket bra i huvudrollen som Joseph och det är kul att se Zach Galligan från Gremlins i ännu en roll där han fascineras av små varelser.

Även fast den fjärde säsongen inte håller samma höga kvalitet som de tre tidigare är det fortfarande mycket bra. Avsnitten On a Deadman’s Chest, The New Arrival och Strung Along tillhör mina favoriter bland de hittills över 50 bidragen och jag har fortfarande inte tröttnat på Crypt Keepers historier. 


tisdag 27 mars 2012

Coto de Caza (1983)



Två brottslingar, så elaka att de inte drar sig för att råna en tiggare på pengar, stjäl advokaten Adelas bil när hon är inne i en affär och handlar. Tjuvarna hittar papper i bilen med adresser till Adela och hennes familjs lägenhet och semesterställe. De bestämmer sig för att plundra semesterstället tillsammans med några andra slödder men då familjen är där på en kort visit väntar de tills sällskapet har begett sig hemåt. När familjen åkt in till stan för att hämta Adelas svärmor inser Adela att hon glömt viktiga papper i huset på landet så de åker dit för att hämta dem. När de anländer är rånarna i full färd med att plundra stället och Adela, svärmodern och hennes man Jorge blir tillfångatagna. Slagsmål uppstår och Jorge blir av misstag skjuten till döds. Rånarna flyr men en av dem blir lämnad kvar då han får ett epileptiskt anfall och polisen anhåller honom och sätter honom i finkan. Det visar sig vara rånarligans ledares bror och via telefonsamtal hotar han Adela och hennes familj till livet om hon inte vittnar om att brodern är oskyldig. Mardrömmen är långt ifrån över…

”You can’t fight violence with violence because you just end up with more violence.”

Coto de Caza går under flera alternativa titlar där The Hunting Ground och Code of Hunting är de vanligaste. Det är en raritet som tyvärr inte fått ett officiellt dvd-släpp än. Det är synd då Coto de Caza är en mycket bra film. Den spanska regissören Jorge Grau visar ännu en gång att han är en gedigen regissör och jag blir nyfiken på hans andra filmer. 1974 lyckades han skapa en av de bästa zombiefilmer som gjorts med The Living Dead at Manchester Morgue (recension HÄR) och Coto de Caza är inte sämre. Det är lätt att avfärda filmen som exploitation men den är mycket mer än så. Det är ett drama om rätt och fel och gråzonen där emellan. Självklart innehåller Coto de Caza många exploitation element och den våldsamma finalen sätter kronan på verket men filmen frossar inte i det. Det märks att Grau är förbannad på ett fallerande rättssystem och ger det här en rejäl känga. Grau lyckas även med ett starkt kvinnoporträtt (spelad av en övertygande Assumpta Serna) som till en början försvarar samhällets utstötta och skyller deras handlingar på ett system som inte fungerar och tycker att alla är värda en andra chans. Ibland blir det nästan irriterande när hon inte inser att allt inte fungerar som det ska och att moral och ärlighet fungerar i en perfekt värld men allt som oftast så felar det någonstans. Våld föder våld är ett urgammalt talesätt och i grund och botten är det väldigt sant men ibland finns det undantag och detta framställs på ett utomordentligt sätt i filmens våldsamma final. Man känner det långt ner i magen redan från början att det inte kommer att sluta lyckligt för någon inblandad. Det går långsamt framåt och Grau tar tid på sig att berätta filmens historia. Han väljer till och med att berätta historien från den fängslade brodern och hans mors perspektiv och även om den biten inte är fulländad ger den historien ett större djup. Det är verkligen synd att Coto de Caza inte är mer lättillgänglig då det är en film som förtjänar en större publik. Coto de Caza är en av de mest positiva överraskningar jag sett på länge så får du chansen att lägga vantarna på en kopia av filmen kan du skatta dig lycklig. 

måndag 26 mars 2012

Child's Play (1988)



”Give me the power I beg of you.”

Seriemördaren Charles Lee Ray, även kallad Lake Shore Stryparen, är på flykt från polisen. Han bli skottskadad och när han inser att han inte kommer levande där ifrån för han över sin själ till en omåttligt populär ”good guy” docka och svär på att hämnas.
Andy är en pojke som drömmer om att få sin egen good guy-docka och när han fyller 6 år går hans dröm i uppfyllelse. Han får dockan Chucky i födelsedagspresent av sin mor men snart börjar hemska saker att hända. Andy påstår att hans nya kamrat inte är en vanlig docka utan att den lever och pratar med honom. Dockan säger att hans namn inte är Chucky utan Charles Lee Ray och han är inte nöjd med sin nya kropp. Han behöver Andy för att bli kött och blod igen.

”Hi. I’m Chucky. Wanna play?”

Child’s Play eller Den Onda Dockan, som är den tuffare svenska titeln, var en av de filmer jag såg massvis av gånger som ung. Jag tyckte aldrig att den var särskilt otäck men att Chucky var en kul filur. Nu var det länge sedan jag såg den senast men då min sambo, som inte är en gillare av skräckfilm, gick med på att se den var det bara att carpe diem.
Catherine Hicks är förmodligen mest känd från världens genom tiderna kanske mest irriterande tv-serie 7th Heaven där hon spelar pastorfrun Annie Camden. Här är hon inte lika irriterande som Andys mamma Karen. Skulle pastorn ha hört hur hon pratade i Child’s Play skulle han förmodligen aldrig ha gift sig med henne och synd är väl det, då vi skulle ha blivit skonade från över tio år av dålig tv. Child’s Play har åldrats med värdighet och även fast specialeffekterna kanske inte är de bästa är det lite av filmens charm och jag är fortfarande barnsligt förtjust i den aggressiva krabaten Chucky. Det känns befriande att slippa påtvingad humor och trots ämnet känns inte filmen töntig. Tiden springer iväg och det är inte en död minut. Det blir till och med riktigt spännande, fast jag vet exakt vad som ska hända. Child’s Play är en modern skräckfilmsklassiker som jag kan se många gånger. Filmen är inte det minsta skrämmande men fan så underhållande.


Dark Water (2002)



Det blev av någon anledning aldrig av att jag såg Dark Water när den kom. Sedan tröttnade jag på vitmålade barn med långt svart hår och förvrängda kroppspositioner. Nu är det tioårsjubileum för Honogurai Mizu No Soko Kara som är filmens japanska titel och jag hittade filmen för en tia på nätet. Bättre sent än aldrig.

Yoshimi skiljer sig från sin man och hamnar i en vårdnadstvist om deras 6-åriga dotter Ikuko. Mor och dotter flyttar in i en sunkig lägenhet trots dåliga vibbar men då Yoshimis före detta man sitter inne med känslig information från hennes förflutna, gör hon allt för att framstå i god dager. När de flyttat in märker de att det droppar vatten från taket i ett av rummen och ber vicevärden att fixa det men ingenting händer. Fuktskadan bara växer och växer och Yoshimi hör springande från ovanvåningen. Ikuko försvinner vid flera tillfällen upp på hyreshusets tak och Yoshimi börjar se ett barn som stämmer in på signalementet på en flicka som försvann för två år sedan.

Ringu var min introduktion till den nya vågen av japansk skräck och jag kommer ihåg att jag inte blev särskilt imponerad. Den var alldeles för rörig och jag fattade aldrig riktigt vem som var vem men historien var intressant och den amerikanska nyinspelningen blev mot alla odds riktigt bra. Vad som däremot imponerade mig var den amerikanska nyinspelningen av The Grudge (nej jag har inte sett originalet) som verkligen skrämde skiten ur mig. Sen tröttnade jag på allt som hade med japansk skräck att göra och sedan dess har jag inte sett många filmer från det landet. I samma veva som Ringu och The Grudge regisserade Hideo Nakata filmen Dark Water. Den fick väldigt bra kritik och även den blev uppköpt av Hollywood men som sagt, det blev aldrig av att jag såg den. Regissören Hideo Nakata har tidigare regisserat de första två filmerna i Ringu-serien samt den amerikanska nyinspelningen The Ring Two. Här använder sig Nakata av samma sorts skrämselteknik som tyvärr inte känns särskilt effektiv längre. Jag har sett det för många gånger nu och kan utan några större svårigheter räkna ut vad som ska hända, när det ska hända. Stämning och atmosfär är det däremot inget fel på, det ligger en tung hinna av obehag filmen igenom. Jag var beredd på renodlad skräck men istället blev jag serverad ett psykologiskt drama där filmens fokus ligger på en moders smärtsamma barndomsminnen från hennes föräldrars skilsmässa och rädslan att ge dottern en liknande uppväxt. Tyvärr blir det lite övertydligt ibland och filmen sackar i tempo efter ett tag. Japanerna är bra på historier om vidskepelse och spöken men oftast brukar det bli rörigt och svårt att hänga med i svängarna. Dark Water känns inte alls rörig utan är en rakt berättad historia. Det är en bra film, problemet är bara att den inte skrämmer mig.


lördag 24 mars 2012

Point Break (1991)



FBI är förbryllade över ett antal rån som begåtts av män förklädda till före detta presidenter. Den blott 25 år gamla Johnny Utah, vars partner Pappas är övertygad om att det rör sig om surfare, går under täckmantel och försöker infiltrera sig bland gängen på stranden. En ung kvinna räddar Johnny från att drunkna och lär honom sedan att surfa. Det dröjer inte länge innan han blir polare med den hippa surfaren Bodhi. Den unga FBI-agenten får svårt med balansen mellan arbete och privatliv och dras sakta men säkert in i ett liv som består av att uppleva den ultimata kicken. En livsstil som faller honom i smaken men som i längden blir ohållbar när den bittra verkligheten knackar på hans dörr.

Point Break är en barndomsfavorit som jag har många kära minnen från. Filmaffischen förgyllde väggen på mitt rum och jag tyckte att Patrick Swayze var hur cool som helst. Idag känns han inte lika cool med sin blonderade hockeyfrilla och skäggstubb men jag tycker ända att han var mycket mer än bara en brudmagnet. Han var en bra skådespelare och i Point Break var han i piken av sin karriär. När det kommer till Keanu Reeves var jag aldrig ett fan av Bill & Ted-filmerna. Jag har däremot alltid gillat honom, trots att han inte är någon vidare skådis. Reeves är som Schwarzenegger, de gör nollställda personporträtt i t.ex. The Matrix och The Terminator exemplariskt men så fort det ska in lite djup blir det inte lika bra. Det är kul att se Gary Busey ännu en gång bevisa att han är en bra skådespelare, det är verkligen synd och skam att hans karriär aldrig riktigt tog fart efter Leathal Weapon. Point Break är action enligt standardmodellen. Det är inte särskilt svårt att klura ut vad som ska hända härnäst men det är fortfarande underhållande trots att den inte helt otippat är lika bra som jag kommer ihåg den. Det är högbudget nonsens som jag gärna fördriver lite tid med och det är kul att se Anthony Kiedis som överspelande skurk skjuta sig själv i foten. Filmer av denna sort får mig att tänka tillbaka på min barndom och mina år som tonåring. De kommer alltid att ha en speciell plats i mitt (och säkert många andra från samma generations) hjärta och även om Point Break inte är det bästa exemplet får den mig att vilja se fler. Nu känner jag för att återbekanta mig med Road House.


fredag 23 mars 2012

Tales from the Crypt: Season 3 (1991)



Greetings boils and ghouls, vi är framme vid den tredje säsongen av Tales from the Crypt. Nu är det debut för den klassiska inledningssekvensen där kameran åker ner till källaren och Crypt Keeper poppar upp från en likkista. Vi får ta del av 14 nya bidrag och precis som tidigare finns här många kända ansikten. Denna gång bland andra David Hemmings, Kyle McLachlan, Mariel Hemingway, Michael J. Fox (regidebut i den mediokra The Trap), Beau Bridges, Whoopi Goldberg, John Rhys-Davies, Malcolm McDowell, Michael Berryman, Tim Roth, Kirk Douglas, Dan Aykroyd och Lance Henriksen som gör ett återbesök i säsongens sista avsnitt.
Här följer de bidrag jag tyckte bäst om:

Edward är en misslyckad manusförfattare som är besatt av b-skådisen Miranda Singer. Han får en gåva av sin skumma hyresvärd som gör att hans högsta önskan blir till verklighet. Det dröjer emellertid inte länge innan det utvecklas till hans värsta mardröm.
Mariel Hemingway kastar kläderna och David Hemmings är festlig som den kedjerökande hyresvärden. Loved to Death är ett förvånansvärt kul bidrag med ett bra slut.

Seriemördaren Diggs flyr från fängelset samma dag som han ska avrättas. Han rånar en bank och kör mot Mexiko. Diggs hinner inte långt innan en polis på motorcykel gör livet surt för honom. En kamp för överlevnad i en stekhet öken tar sin början samtidigt som en hungrig gam cirkulerar runt och väntar på någonting att sätta näbben i.
Arizonas ökenlandskap är vackert och jag kan nästan känna dammet leta sig upp i mina näsborrar. Kyle MacLachlan spelar här raka motsatsen till sin karaktär Dale Cooper i Twin Peaks som den sadistiska mördaren Diggs och även här sköter han sig galant.

Ett födelsedagsskämt urartar och den lovande kirurgen Martin Fairbanks får en hjärtinfarkt. Brodern Carl som också är kirurg är anledningen till Martins missöde och medan Carl klättrar i karriärstegen åker Martin till Haiti. När han kommer tillbaka använder han Carl som experiment för kunskaperna han snappat upp på Haiti. Ett experiment som går ut på att bevara hjärnkapaciteten efter det att kroppen har dött. Även om detta är ett tema som används tidigare får jag starka Lucio Fulci vibbar och tänker hela tiden på hans film Voices from Beyond från samma år. Abra Cadaver gav mig ett stark begär att bekanta mig ännu en gång med Fulcis näst sista film.

Red befinner sig på en tropisk ö för att lägga vantarna på en ovärderlig svart pärla. Öbefolkningen verkar dock vara mer intresserade av hans röda hår.
Tobe ”The Texas Chain Saw Massacre” Hooper regisserar här ett underhållande avsnitt om girighet, kärlek och ond bråd död. Whoopi Goldberg har aldrig varit en favorit hos mig men här fungerar hon bra som voodoo-kvinna. Däremot gillar jag James Remar skarpt, nu mest känd som allas favoritseriemördare Dexters pappa.

Jack Craig är en pank konstnär som inte sålt en tavla på över ett år. Han är dessutom en alkoholist som kämpar för att hålla sig nykter och hans heta temperament gör det inte enklare. När han av misstag råkar ta livet av en fylletratt passar han på att måla den avlidnes porträtt. Jack kommer i kontakt med en samlare av morbid konst och plötsligt rullar stålarna äntligen in. Problemet är bara att köparen vill ha fler dödsporträtt.
Tim Roth är som vanligt mycket bra och levererar här det bästa personporträttet hittills i serien. Historien binds ihop bra i slutet.

Ett gäng unga skräckfilmsfreaks vill göra sin egen skräckfilm och smiter in på ett bårhus för att få se ett riktigt lik. De får reda på att begravningsentreprenören och apotekaren gör allt för att tjäna lite extra pengar och de unga killarna tänker sätta dit dom.
Undertaking Palor känns som en hyllning till filmer som The Goonies (recension HÄR) och Stand by Me (recension HÄR) där uttråkade äldre barn fascineras av spänning och död. Jonathan Ke Quan, som spelar Data i just The Goonies spelar här samma typ av roll och resten av busfrökaraktärerna känns igen från liknande filmer. Det är ett kul men ganska så meningslöst bidrag till serien som får mig att minnas varför jag tycker om ovannämnda filmer så mycket.

Uttråkade servitrisen Liz som jobbar på en skabbig bar mitt ute i ingenstans gifter sig med sin räddare i nöden. Hon tröttnar snabbt på hans svartsjuka beteende och oförmåga att tillfredställa henne. När en hunk vid namn Ted tar jobb som skogshuggare för hennes make börjar det klia i trosorna och Liz gör allt för att få den unge mannen i säng. Saker och ting blir självklart inte riktigt som hon föreställt sig.
Russell Mulcahy är mannen bakom filmfavoriterna Razorback och Highlander och regisserar här ett av mina favoritavsnitt. Slutklämmen är smått fantastisk.

Seriens kanske största stjärna Kirk Douglas spelar här generalen Kalthrob. Hans son (även i riktiga livet, Eric Douglas) är en ynkrygg som stjälper mer än hjälper. Sonen önskar lämna armén men fadern skickar iväg honom på ett sista uppdrag.
Säsongens sista avsnitt är seriens längsta och klockar in på nästan 40 minuter. För regin står ännu en gång Robert Zemeckis och han är verkligen en av seriens största tillgångar vilket han visar igen med avsnittet Yellow. Den alltid lika pålitliga Lance Henriksen hälsar på för andra och tyvärr sista gången men vad som gör Yellow så bra är Kirk Douglas. Han fullkomligt briljerar som generalen Kalthrob och Yellow är mer en hyllning till denne stora skådespelare och Stanley Kubricks Paths of Glory än ett bidrag till Tales from the Crypt. Borta är rysarelementen, nu är det krigets fasor och rädslan för att dö som står i centrum. Yellow är ett mycket värdigt avslut på seriens tredje säsong.

Tales from the Crypt fortsätter att ge mig mersmak och jag går raskt vidare för att sätta tänderna i den fjärde säsongen.


Cherry Tree Lane (2010)



Home Invasion, Terrorfilm eller vad du väljer att kalla filmgenren om människor som skadas av andra människor som bryter sig in i hemmets lugna vrå, är en ständigt aktuell filmgenre. Nu på senare tid har genren fått ett rejält uppsving med titlar som The Strangers, Ils och Kidnapped (recension HÄR), efter flera år av tystnad. Jag föredrar benämningen Terrorfilm men det beror väl mest på att det var så de kallades när jag började titta på filmer som Straw Dogs (recension av nyinspelningen HÄR), Fight for Your Life (recension HÄR) eller House on the Edge of the Park (recension HÄR) för en herrans massa år sedan. Skit samma, det är i alla fall en av de få filmgenrer som faktiskt skrämmer mig och oftast lämnar mig med en känsla av olust i kroppen. Känslan som infinner sig när du står maktlös i ditt eget hem går inte att beskriva om du själv inte har upplevt det. Jag har gjort det, till viss del, men det är en helt annan historia.

Michael och Christine är ett par som verkar ha det ganska tråkigt ihop och en separation känns inte långt borta. De spenderar en trött kväll tillsammans med att äta middag och dricka vin. Paret avbryts när det ringer på dörren och några ungdomar frågar efter deras son Sebastian som inte är hemma. Michael och Christine fortsätter deras kväll på tu man hand tills de ännu en gång blir avbrutna av Sebastians kompisar. Denna gång bryter de sig in, slår ner paret och binder fast dem i väntan på att deras son ska komma hem.

Jag såg regissörens förra film The Cottage (recension HÄR) för ett tag sedan och tyckte att den var okej, lite smårolig och ett acceptabelt bidrag till den ofta misslyckade kombinationen av skräck och komedi. Jag satte mig ner i soffan utan att ha några som helst förväntningar för vad som komma skulle. Cherry Tree Lane är definitivt inte rolig och det är en film som är raka motsatsen till The Cottage. Filmen utspelar sig i realtid och inleds med långa scener av vardag. När sedan terrorn väl börjar trodde jag att det skulle ta fart på allvar men det gör det inte. Det pratas och pratas, några till dyker upp och så pratas det lite till. När det väl händer någonting är det för sent och jag har tappat intresset. Trots den korta speltiden på strax över 70 minuter upplever jag filmen som väldigt lång. Cherry Tree Lane känns äkta och på riktigt men det behöver inte betyda att det är bra. Filmen tillför ingenting nytt och är alldeles för tråkig för att engagera mig och jag kan räkna upp mängder av filmer som hanterat ämnet bättre de senaste åren. Cherry Tree Lane är inte en helt värdelös film, bara meningslös.


tisdag 20 mars 2012

The Burning Moon (1992)



Det fanns en tid i mitt liv då allt jag brydde mig om när det kom till film var blood, gore and guts. Det var också då mitt intresse för skräckfilm startade på allvar, när jag såg hur långt man kunde tänja gränserna för vad man kan och vad man inte kan visa. Nu är den tiden förbi och stil och atmosfär går före splatter. Med det menar jag inte att jag avskyr splatterfilmer, ibland kan jag bli sugen på att frossa i ultravåld, och väldigt bra exempel finns. Oftast tycker jag dock bara att de är påfrestande och olidligt långa. Olaf Ittenbachs andra film The Burning Moon anses av många vara ett überbrutalt och ondskefullt mästerverk så efter ett tag kunde jag inte hålla mig längre utan köpte filmen och igår fick jag chansen att ta del av detta stycke tysk splatterhistoria.

Peter (Olaf Ittenbach i egen hög person) är ett motbjudande slödder med kass klädsmak och en tråkig attityd. Han går på en arbetsintervju men det går väl sådär och det slutar med att han ber arbetsgivaren att fara åt helvete. Han och hans lika osympatiska polare spenderar dagen men att supa och slåss tills Peter till slut får nog och åker hem. Där är rollerna omvända och hans pappa pryglar upp honom när han vägrar att passa sin lillasyster. Efter många om och men går han med på att agera barnvakt men först så går han till sitt rum för att skjuta heroin. Hög som ett hus går han upp till sin systers sovrum och berättar två godnattsagor för henne och det är inga trevliga berättelser.
Den första är ”Julia’s Love”.
Massmördaren Cliff Parker som har 21 liv på sitt samvete flyr från ett mentalsjukhus och ökar antalet offer till 24. Han lyckas på något obegripligt sätt stämma träff med unga och naiva Julia som tror sig älska honom utan att tidigare ha träffat honom. Efter ett radioinslag inser hon att hon har att göra med en sadistisk psykopat och springer där ifrån. Ivrig som hon är råkar Julia glömma sin plånbok med sin hemadress i Cliffs stulna bil. Efter det att Cliff huggit huvudet av en prostituerad åker han hem till Julia för att fullborda sin date.
Peters lillasyster vill inte höra fler sagor men det skiter Peter i och berättar en ny, ännu mer våldsam historia vid namn ”The Purity”.
Året är 1957 (fast alla klär sig och ser ut som det var 1987) och en präst våldtar och mördar en ung kvinna och håller sedan i hennes begravning. Prästen fortsätter med sina våldsdåd tills han inte orkar leva med det längre och tar sitt liv. Befolkningen i den lilla staden är övertygade om att det är byfånen Justus som ligger bakom de fruktansvärda dåden och betalar en kille vid namn Frank en massa pengar för att få ett slut på eländet. Frank beger sig till Justus gård och slår ihjäl honom med en stor hammare men Justus återuppstår från de döda. Han skriver 666 i blod på Franks husfasad och skickar honom rakt ner till helvetet.

The Burning Moon har ett rykte om sig att vara en ond och sadistisk skapelse. Det kanske den var för 20 år sedan men idag chockerar den inte mig i alla fall. Det har hänt mycket de senaste 20 åren inom filmbranschen och vad som en gång inte var okej att visa är nu nemas problemas. Dessutom har vi ingen filmcensur att bry oss om. The Burning Moon har länge varit svåråtkomlig och något av en raritet tills för ett tag sedan då svenska Njutafilms släppte den. Filmen hade oddsen emot sig då jag som jag tidigare nämnt är ganska trött på splatterfilm. Dessutom har jag stora svårigheter med det tyska språket. Det låter alldeles för argsint. Ge mig franska och spanska filmer vilken dag som helst i veckan men inte tyska. The Burning Moon är en arg skapelse så här passar det utmärkt. Filmen är lågbudget och är inspelad på video som gör att den ser amatörmässig och trist ut. Alla skådespelare är under all kritik och de flesta ser dessutom fruktansvärda ut. Dialogen tänker jag inte ens gå in på. Musiken låter som soundtracket från The Terminator. Historieberättande är väl inte (när det kommer till denna film i alla fall) Olafs starka sida och med undantag för ett par uppfinningsrika kameravinklar så ser det ganska taffligt ut. Vad som däremot är Olafs starka sida är specialeffekter. Till en början är det inte särskilt imponerande men efter en stund frossas det i utslitna ögon, sprängda huvuden och sönderkluvna kroppar. För att vara en amatörfilm är detta mycket bättre än det mesta som gjordes med samma budget från samma tid. Olaf lyckas med små medel och hinkvis med blod att skapa en film som faktiskt håller mitt intresse uppe under närmare 100 minuter. Det trodde jag aldrig men kanske det har att göra med att detta inte är en splatterfilm med glimten i ögat utan här serveras vi ond bråd död där allt är nattsvart. Filmens drömsekvenser och barndomstrauman är effektiva och också de snyggaste sekvenserna i filmen. Bäst utförd är överfallsscenen på den stackars kvinnan i inledningen av ”The Purity” som är svår att titta på och för ovanlighetens skull känns realistisk. Under filmens slutscen i helvetet märks tydligt Ittenbachs kärlek för framförallt Lucio Fulci och här hålls det verkligen inte tillbaka på våldet, det är en orgie i blod som tar upp filmens sista del. 
Den första och enda Olaf Ittenbach-film jag sett tidigare är Legion of the Dead som jag såg när den kom ut på VHS. Mitt enda minne från filmen vara att jag tyckte att det var häftigt att de hade 18års gräns på en film hemma i Sverige och hyrde förstås den direkt. Utöver det har jag inte ett minne från filmen. The Burning Moon kommer förmodligen inte heller att lämna några bestående minnen hos mig och filmen ger mig inte mersmak för Olaf Ittenbach. Någon skrev att om man tittade på The Burning Moon tillsammans med sin flickvän så skulle det förmodligen betyda att man är singel när filmen tagit slut. Tur att jag har en så förstående flickvän!

lördag 17 mars 2012

Dark Night of the Scarecrow (1981)



När den efterblivna Bubba och den lilla flickan Marylee är ute och leker blir hon attackerad av en ilsken hund. Folket i den lilla staden är övertygade om att det är Bubba som ligger bakom och tar lagen i egna händer. Fyra män jagar honom och vettskrämd så gömmer sig Bubba på en åker, förklädd till en fågelskrämma. Det hjälper inte då de hittar Bubba och skjuter honom till döds. Kort efteråt får de reda på att flickan klarade sig och att Bubba var anledningen till att hon fortfarande är i livet. Det blir en rättegång men tack vare småstadsmentalitet så släpps männen på fri fot. De går dock inte ostraffade. Marylee varnar för Bubbas hämnd och när en fågelskrämma dyker upp i samband med dödsfall inser snart de fyra männen att deras liv svävar i stor fara.

Dark Night of the Scarecrow anses av många vara en av de otäckaste TV-filmer som gjorts. Det kan jag inte hålla med om och jag blev lite besviken då den inte gav mig några kalla kårar. Jag är övertygad om att filmen skulle ha haft den effekten på mig om jag såg den som ung men för en 31åring som sett tusentals skräckfilmer sedan dess är det en tam skapelse. Jag kan heller inte förstå varför den hypats så mycket som den har gjorts. Det är en bra film men den är långt ifrån ett mästerverk. När sluttexterna rullat färdigt känner jag mest att det är skönt att kunna bocka av ytterligare en film som jag läst mycket om genom åren. Då det är en TV-produktion från tidigt 1980-tal så tittar kameran bort så fort det händer någonting hemskt. Det behöver inte betyda att en film är dålig, tvärtom så kan en films restriktioner istället göra filmskapare produktiva och tänka utanför boxen. Det finns några riktigt bra scener i Dark Night of the Scarecrow men i sin helhet händer det för lite för att hålla mitt intresse uppe. Filmen skulle förmodligen ha passat bättre i kortfilmsformat. Larry Drake är dock bra i rollen som efterblivna Bubba, en roll som gjorde honom folkkär när han utvecklade den i långköraren L.A. Law, eller Lagens Änglar som vi hemma i Sverige är vana vid att kalla serien. Jag ville verkligen gilla Dark Night of the Scarecrow eftersom det varit en film jag velat se under en längre tid. Det är väl bara att konstatera, filmer med fågelskrämmer är inte min grej. Jag finner dem inte skrämmande helt enkelt inte.


fredag 16 mars 2012

Tales from the Crypt: Season 2 (1990)




Crypt Keeper är tillbaka för att berätta 18 nya historier om ond bråd död och olycklig kärlek i den andra säsongen av Tales from the Crypt. Säsongens första avsnitt avslutas på samma sätt som serien började med den elektriska stolen, ett tema som förövrigt är ett återkommande scenario i serien. I säsong två får vi vara med en dag på jobbet hos grabbarna på tidningen Tales from the Crypt i avsnittet Korman’s Kalamity. Det är tyvärr ett av de sämsta avsnitten i säsongen. Vi får dessutom träffa Crypt Keepers mamma och pappa i avsnittet Lower Berth. Det är inte ett av de bästa bidragen men det är kul att bli introducerade för dubbelansiktet Enoch och den 2000 år gamla mumien Myrna. Andra säsongen kryllar av mer eller mindre kända skådespelare. Demi Moore, Lance Henriksen, Larry Drake (dyker upp igen som betjänt till två vampyrer i avslutande avsnittet The Secret), Iggy Pop, Teri Hatcher, Arnold Schwarzenegger (som här gör regidebut med The Switch), Michael Ironside, Patricia Arquette och Jessica Harper för att bara nämna ett fåtal. Den andra säsongen, precis som den första (som jag recenserar HÄR), håller överlag hög kvalité med undantag för episoden Judy You’re Not Yourself Today som är riktigt urusel. Resten av bidragen är allt från okej till riktigt bra. Här kommer de avsnitt jag tyckte bäst om:


Reno och Sam är ärkefiender och omtalade pokerspelare. När de träffas igen efter många år spelar de om vem av dem som ska lämna delstaten för gott och aldrig återvända. Det börjar med ett tärningsspel för att sedan övergå i rysk roulette. När det blir knas med den sista kulan i revolvern bestämmer de sig för att avsluta i ett spel vid namn chop poker som går ut på att efter varje förlorad omgång, mister spelaren en kroppsdel.
Cutting Cards är regisserad av Walter Hill, en av initiativtagarna till serien. Han är även regissören bakom kultklassikern The Warriors och den utmärkta Southern Comfort. Personkemin mellan Lance Henriksen och Kevin Tighe är lysande och slutet är klockrent.

Richard är övertygad om att hans fru är otrogen med hans vän Alan, som dessutom var bestman på deras bröllop. När Alan bjuder in Richard och hans fru till sin stuga för att fira deras bröllopsdag tar svartsjukan snart överhand.
Three’s a Crowd är en bra psykologisk thriller med skön atmosfär och en mycket bra Gavan O’Herlihy i rollen som Richard.


Stacy är en fotomodell som dras med en misshandlande agent och pojkvän. När hon blir kär i fotografen Devlin så lämnar hon sin pojkvän och åker till Devlins studio för en ny romans. Devlin svär vid en amulett, som han ger till Stacy, att skydda henne i vått som torrt. Före detta pojkvännen blir rosenrasande och mördar Devlin men Devlin har ett löfte som han tänker hålla, både i detta och det nästkommande livet.
Teri ”Lois Lane” Hatcher ser bättre ut än någonsin i denna historia om evig kärlek och besatthet och passar perfekt in som den plågade fotomodellen. Miguel Ferrer från bla Robocop, Deepstar Six (recension HÄR) och världens bästa tv-serie Twin Peaks är som klippt och skuren som den elaka ex pojkvännen.

Mary Jo är en ung kvinna som gömmer sig på en farm, ägd av George och hans hustru Luisa, efter att hon bestulit en man på pengar. Hennes vistelse på farmen är inte frivillig och i utbyte mot att inte bli angiven för polisen hjälper hon till på farmen. George börjar bli mer och mer besatt av Mary Jo och när ett misslyckat övergrepp slutar med att Mary Jo får en flaska i huvudet så förändras hon. Mary Jo är övertygad om att hon har en man som älskar henne, en man som bor på åkern.
Att Four-Sided Triangle fungerar så bra som den gör är helt och hållet Patricia Arquettes förtjänst. Hon är mycket bra som den oemotståndliga Mary Jo. Tom Holland regisserar här sitt andra bidrag till serien och avsnittet lyckas överraska med ett otippat slut.

När Billy är 12 år gammal såg han sin idol Mr. Ingles för första gången och bestämde sig då för att bli buktalare när han blir stor. Samma kväll hände en olycka och Mr. Ingles uppträdde aldrig igen. 15 år senare söker Billy upp Mr. Ingles för att be honom att komma och titta på hans debut som buktalare på samma ställe som Mr. Ingles uppträdde för sista gången. Billy får snart reda på att hans gamla idol bär på en mörk hemlighet.
Richard ”Omen” Donner, ytterligare en av initiativtagarna till serien, regisserar här sitt andra avsnitt till Tales from the Crypt och det är helt klart en favorit. The Ventriloquist’s Dummy tar inspiration från Basket Case, It’s Alive, Eraserhead och säkert en massa andra filmer jag inte sett än och den kvinnohatande Morty är en lyckad skapelse. Andra säsongens tionde del lyckas vara kul och spännande på samma gång, dessutom är det ett av de blodigaste bidragen hittills.

Suzie och Paul firar sin bröllopsdag med ett maskeradparty. När festen är slut och Suzie ställer sig på deras balkong för att varva ner, ser hon en man mörda en kvinna i en lägenhet på andra sidan gården. Hon blir stum av händelsen och Paul springer för att hämta närmaste doktor. Doktorn som kommer är ingen mindre än mannen som begått det fruktansvärda dådet och han yrkar på plötslig sinnessjukdom och spärrar in henne på ett mentalsjukhus. Som om det inte vore illa nog är han även den som håller i trådarna på sjukhuset och han har inga planer på att släppa ut Suzie.
Vad som börjar som en hommage till Hitchcocks Rear Window (recension HÄR) utvecklas snabbt till någonting helt annat. Patricia Clarkson är bra i rollen som det stumma vittnet och Richard Thomas spelar över som den galna mördaren/doktorn. Mute Witness to Murder är riktigt spännande och ett av de bästa inslagen till serien.

Slembollen Horton Rivers är en tv-hallåa som, tillsammans med ett tv-team, ska utforska ett gammalt hus som det fem år tidigare begåtts fruktansvärda mord i och som nu sägs vara hemsökt. Snart får de bittert inse att det var något de aldrig borde ha gjort.
Television Terror är mitt favoritavsnitt, tillsammans med tomteavsnittet i förra säsongen. Avsnittet innehåller snygga mord, en otäck stämning och ett soundtrack komplett med spruckna pianotangenter. Tales from the Crypt var, även om det gjorts förut, tidiga med ett avsnitt som kör på temat ”found footage”, fast här i realtid. Television Terror är en imponerande och väldigt effektiv kortfilm. Skulle avsnittet ha varit en långfilm och släppts idag så skulle den garanterat ha blivit en succé.

“As one cow said to the other as they headed off to slaughter: Till next we meat!”


torsdag 15 mars 2012

Xtro (1983)



Tony och hans pappa Sam leker ”hämta pinnen” med deras hund Katie. När fadern kastar pinnen högt upp i luften, blir himlen plötsligt svart och Sam försvinner in i ett stark ljus. Åren går och Tony har återkommande mardrömmar om vad som hänt sin far. Tre år senare landar en otrevlig varelse i skogen som snabbt söker sig till en kvinna vilken den befruktar. Kort därefter föder kvinnan en fullvuxen man och det är inte vilken fullvuxen man som helst, det är Sam. Tonys mamma har nu träffat en ny kille, Joe, som de bor tillsammans med i hans lägenhet. När Sam plötsligt dyker upp och vill att det ska vara som vanligt igen så förändras allt. Sam lider av minnesförlust och kommer inte ihåg någonting efter det att han blev bortförd. Han börjar bete sig allt märkligare och dessutom så vill han att hans son ska bli precis som honom.

I vissa kretsar är brittiska Xtro en kultfilm, andra avfärdar den som ren skit. Jag gillade filmen skarpt, mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra efter att jag läst en hel del om filmen genom åren. Regissören Harry Bromley Davenport gör en John Carpenter och både skriver och framför filmens musik själv. Dessutom så står han även för historien. Musiken i Xtro är ett viktigt element då den tillför en bisarr känsla som inte skulle ha varit lika påtaglig annars. Filmen är besynnerlig så att det räcker och blir över även utan musiken. Jag får starka David Lynch vibbar och ibland känns filmen som en tidig skapelse av David Cronenberg. Med andra ord, det är ingen vanlig science fiction skräckis. Det är lågbudget, fast på ett bra sätt. De slibbiga och blodiga effekterna är effektiva och riktigt snygga och den ökända födelsescenen är, även om den idag inte känns särskilt chockerande, imponerande. Det enda jag egentligen kan klaga på är de ibland hastiga klippen, de förstör lite av filmens annars sköna stämning. Jag drogs genast in i filmen och kunde inte slita blicken under de kommande 85 minuterna. Ibland kändes det som jag tittade på ett avsnitt av The X-Files, skapat av filmmakare som käkat en massa hallucinogena droger. I nästa stund så kändes det som om jag tittade på en tavla, målad av Salvador Dalí. Xtro genererade två uppföljare, av samma regissör, som inte har någonting med varandra att göra och dessutom så ska de vara riktigt ruttna. Å andra sidan är det många som tycker att Xtro är rutten så på något sätt känns de som filmer jag måste kolla upp. För de som vill bocka av Bondbrudar som slänger kläderna är detta ett gyllene tillfälle då Maryam d'Abo, som sedan var med i The Living Daylights, här filmdebuterar som fransyskan Analise. Det finns två filmade slutsekvenser till Xtro där det ”olyckliga” slutet självklart är det bästa. Det ser du enklast genom att köpa Njutafilms släpp av filmen. Jag rekommenderar Xtro till er som vill se någonting annorlunda. Fast gör det med ett öppet sinne, för som sagt, det är ingen vanlig science fiction skräckis.