Jag är en sucker för luftburna smittor som tar död på jordens befolkning, på film då förstås. Så fort jag själv åker på ett virus och ligger till sängs en längre tid önskar jag livet av allt som har med virus att göra, men inte på film. På film älskar jag att se hur virus förvandlar världen till en kaotisk plats. Den nu ganska så söndertjatade filmgenren fick en nystart med Danny Boyle’s 28 Days Later… 2002, efter det är det inte många som nått samma klass. Jag fortsätter envist att leta efter en film som når samma höjder. Det gör inte Retreat.
Cillian Murphy (från just 28 Days Later…) spelar här Martin som med sin fru Kate åker till en avlägsen ö för att komma bort från deras bittra verklighet ett tag. De försöker lappa ihop sitt trasiga äktenskap som fått sig en rejäl törn efter att de förlorat sitt ofödda barn i 12e veckan. Det verkar inte som om Kate är särskilt intresserad av att få det att fungera igen då hon hellre sitter inomhus och skriver under pseudonym om händelserna hon och hennes man varit med om medan Martin motionerar och fångar fisk. De är helt ensamma på ön och deras enda kontakt med civilisationen är med ägaren av ön, Doug som kommer och hjälper till om något går sönder. Två dagar in på deras semester så havererar generatorn och de lämnas strömlösa. Doug svarar inte på radion och de börjar anpassa sig till en semester utan el och varmvatten. Plötsligt dyker en man upp och säckar ihop utanför deras stuga. De tar med honom in och när han vaknar till liv berättar han att han jobbar inom militären och att båten han var ombord gick på grund. Han berättar också att en pandemi brutit ut, ett dödligt virus har slagit ut befolkningen på fastlandet och är nu på väg till ön.
Retreat är ett kammarspel mellan tre personer där filmens mittparti till största del fokuserar på att soldaten Jack försöker att vända det äkta paret emot varandra. Filmen börjar ganska mediokert, på ett sätt vi sett flera gånger innan. Det krävs inget större intellekt för att förutse vad som ska hända men så kommer det otippade slutet som i alla fall jag inte var beredd på. Problemet är bara att då har filmen gått på tomgång lite väl länge, dessutom har jag aldrig varit något större fan av Jamie Bell och här är han en riktigt irriterande karaktär. Jamie Bell slog igenom stort i början av 2000-talet som killen som älskade att dansa i brittiska Billy Elliot. Alla kritiker trodde att han var en ny lovande stjärna men det gick inte särskilt bra efter debutfilmen. Jag förstår varför. Han är inte en bra skådespelare, särskilt inte så pass bra att han kan höja upp sin tredjedel av filmen. Retreat utspelar sig i stort sett bara i stugan och när det bara finns tre skådespelare i en film krävs det att de är bra och i Retreat är Cillian Murphy och Thandie Newton okej, inte mer. Karaktärernas bakgrunder är inte det minsta intressanta och mycket tack vare det förlorar filmen sin kraft. När det väl börjar ta fart och när filmen börjar bli spännande är det bara 20 minuter kvar. Det är på tok för lång tid. Retreat är en lågbudgetfilm som helt förlitar sig på stämning. Vad som kunde ha blivit intressant blir istället en klichéfylld bagatell som tyvärr inte kan räddas trots ett bra avslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar